Stor-Putin, Mellom-Putin og Litj-Putin

I morgen er det valg i Tyrkia.

Tidligere i vår hadde jeg denne kronikken i Adresseavisen der jeg sammenligner president Erdogan med noen andre ganske udemokratiske ledere som likevel er demokratiskt valgte.

Europa har fått flere statsledere som åpenbart tar udemokratiske veivalg, men som på tross av det blir valgt om og om igjen. Er det til å forstå?
Putin ble valgt av sitt folk til både president og statsminister og president igjen. Human Rights Watch mener at valgutfallene har vært kraftig påvirket av lover Putin har innført. Som kjent har også mange av de verste kritikerne havnet i fengsel eller blitt myrdet uten at det er klarlagt hvem som egentlig står bak.

Putin kommer trolig å sitte kvar så lenge den russiske konstitusjonen tillater, til 2024. Noe annet, en fungerende rettstat som tar oppgjør med korrupsjonen hos makteliten, ville være en katastrofe for ham og hans venner.

Russland ligger nå på plass 148 av 179 på Reporter uten grensers Pressefrihetsindeks. Vi hører at presidenten nesten utelukkende framstilles positivt i media. Selv om dekningen kanskje ikke er veldig annerledes den en konge får i Norge er problemet at Putin har så mye mer makt.

Mellom-Putin

Recip Tayyip Erdogan har siden 2003 styrt Tyrkia, først som statsminister og nå som president. Han kom inn som et frisk pust som ryddet opp etter lang tid med alt for sterk militær innflytelse i Tyrkias politikk. Konstitusjonen ble forandret i en demokratisk retning, med blant annet friere medier og mer uavhengige domstoler.

Nå er den tiden forbi. Jeg var selv i Ankara ved et tydelig vendepunkt, rett før jul i 2013. Istanbuls politisjef ledet en razzia mot ca. 50 personer for korrupsjon og økonomisk kriminalitet. Blant de mistenkte var tre sønner av ministrer i Erdogans regjering. Erdogan reagerte med å sparke politisjefen og skifte ut de som prøvde å holde fast ved konstitusjonen.
Man kunne tro at folk ville snudd ryggen til Erdogan når han tok de korrupsjonsmistenktes parti, men han beskyldte rettsvesenet for å være styrt fra utlandet. Kun et halvår senere blir Erdogan valgt til president. Utrolig!

Nå er flere personer rettsforfulgt for å fornærme presidenten. Minst 84 personer er siden valget i fjor siktet for dette. Det gjelder alt fra en 16-årig student som kalte presidenten for «Sjefs-tyv» til en tidligere missedronning som skal ha fornærmet presidenten på Instagram.
Erdogan har prøvd å begrense sosiale medier og en rekke journalister er fengslet for sin kritikk. I sitt nye gigantiske presidentpalass tar den folkevalgte presidenten skritt for skritt for å innskrenke demokratiet. Det er mer enn paradoksalt.

Litj-Putin

Russland er et naboland. Norge og Tyrkia inngår i samme forsvarsallianse. Politisk er vi på mange vis enda nærmere et annet land som går i samme retning, EU-medlemmet Ungarn. Der har statsminister Victor Orbáns parti Fidesz forandret valgsystemet på en rekke områder slik at det gagner akkurat Fidesz. Samtidig er konstitusjonen forandret til fordel for landets største parti.
Utnevningen av dommere er flyttet fra et uavhengig sammensatt domstolråd til en av parlamentet oppnevnt person. Det er derfor grunnlag for å sette spørsmålstegn ved om de nå har uavhengige domstoler i Ungarn.
Når TV-kanalen RTL drev kritisk journalistikk ble de ilagt en egen reklame-skatt. Orbán framstår på flere måter som en Litj-Putin i EU.
Både Erdogan og Orbán har bakgrunn som framgangsrike fotballspillere. I politikken er de ikke lagspillere, men ser mer ut til å bruke Putins judo for å ta knekken på motstandere.
På verdensbasis står demokratiet sterkere enn noensinne. Likevel velger folket noen ganger andre hensyn. Hva er greia? Være seg russere, tyrkere eller ungarer er dummere enn oss.
Er det vi som ikke forstår at Russland har behov for innflytelse også utenfor eget lands grenser? Undervurderer vi behovet for nasjonalisme? Er vi naive i vårt syn på korrupsjon – og demokrati? Kan vi si hva som er best for andre folk?
Det er i hvert fall grunn til bekymring over at folkevalgte ledere tar udemokratiske grep i tre land som Norge har nær tilknytning til.

Den fredligaste fightern i Norden

Så kallar danska Politiken den norska sociologen Nils Christie som dog i går.

Han är mannen som står för ideen om konfliktråd där den som har blivit utsatt för kriminalitet skall möta den som har utfört den. Han menade att vi skulle ta ansvar för våra egna konflikter och utformade en modell för det. Det finns något gott i alla och vi måste göra allt för att få fram det. Vi skall inte utgå från att folk är onda. Då är det många fler som blir det.

Det är inget enkelt syn att försvara. Men det är en positiv människosyn som vi har nytta av. Herregud vad skönt att någon kan inspirera oss till sådant tänk.

Jag fick aldrig chansen att höra honom föreläsa, men det kanske någon som läser detta gjorde? I så fall får du gärna skriva en kommentar om hur det var. Inte kände jag honom heller, även om jag sände honom personlig epost några gånger i veckan med de senaste nyheterna från domstolsvärlden. De var han ivrig efter och hörde ibland av sig om någon artikel.

Han var också en sann decentralist och slogs för att hålla språket så enkelt att alla kunde delta i samtalet. Detta och mycket annat utvecklar han i en radiointervju du kan höra här. Det tar 50 minuter, men du kan göra det när du stryker, lagar mat eller vill tänka positiva tankar. Intervjun blev sänd bara två månader före hans död.