I rettsikkerhetens tjeneste

Ja så var det denne kronikken som hyller meddommere. Fra Adresseavisen 3. mars

I rettsikkerhetens tjeneste
Tenk deg at du hadde gjort noe riktig galt, eller at politiet i hvert fall mente at du hadde gjort det. Skal da andre helt ukjente mennesker kunne sette seg til doms over det?
Ja, heldigvis. I ordets egentlige betydning, sette seg til doms. Ikke over menneskene, men over handlingene. Ikke for å fordømme, men for å bestemme om du har skyld eller ikke. Det må andre til for å bestemme om du har begått noe straffbart og hvilken straff du i så fall skal ha. Den oppgaven har alle våre lekdommere.
De fleste er kanskje ikke kjent med at det er valgår i Norge i år? Ca. 50 000 personer skal velges til å representere deg i en viktig maktutøvelse som påvirker mange menneskers skjebne. Det er fire ganger så mange som vi har kommunestyrerepresentanter.
Norge har i særklasse størst andel lekdommere i Europa. Danmark har ca. 16 000, Sverige ca. 8300 og
Finland ca. 2200, selv om de landene har større befolkning enn Norge. I flere land som Nederland og Litauen finnes ikke lekdommere i det hele tatt.
Noen som kaller seg soldater av en eller annen utdød gudelære tror kanskje at det behøves mange meddommere fordi kriminaliteten er så høy. De tar i så fall grundig feil. Ifølge Statistisk sentralbyrå er kriminaliteten nå lavere enn den har vært noen gang de siste 20 årene.
At vi har så mange lekdommere gjør at mange har kunnskap om, og innsyn i, hvordan rettssaker foregår. Jeg tror det er en av flere årsaker til at norske domstoler har skyhøy tillit hos befolkningen.
De fleste som er misfornøyde med dommeres avgjørelser her til lands tenker på fotball- eller håndballdommere. Hvis disse klagerne hadde fått prøvd seg i dommerrollen til Svein Oddvar Moen eller de andre som er kampledere hadde de nok hatt større tillit også til dem. Heldigvis har de som dømmer i domstolene litt mer tid på seg i sine avgjørelser enn hva en fotballdommer har.
For det er viktige avgjørelser når meddommere i straffesaker skal ta stilling til om tiltalte er skyldig eller ikke. Og ikke bare det. De skal også være med og bestemme hvilken straff den eventuelt skyldige skal ha. Når skyldspørsmål skal avgjøres er det alltid lekdommere i majoritet. Rettsavgjørelsen beror på hva flertallet av dommerne mener, være seg det er de profesjonelle juridiske dommerne eller lekdommerne som skal representere folkets skjønn.


I Norge har vi lang tradisjon med lekdommere. Den går egentlig helt tilbake til vikingetiden når det ble holdt ting på Frosta og andre plasser i landet. Også da var det folk uten spesiell utdanning eller erfaring som tok avgjørelsene.
Selvfølgelig har det vært store endringer gjennom årene. En slik endring vil komme innen kort tid når juryordningen ser ut til å bli historie. En majoritet på Stortinget ønsker å erstatte denne med en form av meddomsrett. Det er altså ingen fare for at vanlige folks innflytelse i straffesaker forsvinner. Alle er enige om at de fortsatt skal være i majoritet, men stadig flere har ment at meddomsrett med begrunnede avgjørelser er bedre enn dagens jury som kun svarer ja eller nei på spørsmålet om noen er skyldig. Uansett er det kun ca. en prosent av de straffesaker som kommer til domstolene som til slutt avgjøres gjennom jury.
Har du lyst til å ta samfunnsansvar og bidra til rettsstaten og demokratiet på en lærerik måte? Da er det nå du skal ta sjansen. Før 1. juli år skal alle by- og kommunestyrer og fylkesting velge meddommere og lagrettemedlemmer for den kommende fireårsperioden.
De fleste andre mellom 20 og 70 år har sjansen til å bli valgt om rullebladet tillater det.
Men ikke gjør det for å bli rik. Det er ussel betaling. Hvis du har heltidsjobb så får du erstatning for tapt arbeidsfortjeneste, ellers får du 250 kroner eller ingenting. Godtgjørelsen har ikke blitt hevet på snart 30 år. Samtidig har lønningene i samfunnet generelt, men også innenfor rettsvesenet, steget vesentlig. Personlig synes jeg det er skammelig dårlig betalt. Hvis ingen tar fatt i det vil jeg oppfordre meddommere til å organisere seg, slik man har gjort i Sverige.
Likevel, det er jo noe edelt over dette. Meddommere skal, i lag med de juridiske dommerne, prøve å finne ut hva som rett eller feil. De skal prøve å forstå hva som er sant eller falskt.
Jeg synes at de som gjør denne tjeneste for vår alles rettssikkerhet ikke bare fortjener respekt, men også noen kroner.

Gi oss nordisk passfrihet tilbake

Dagens  kronikk i Adresseavisen.
Gi oss nordisk passfrihet tilbake

Stor-Putin, Mellom-Putin og Litj-Putin

I morgen er det valg i Tyrkia.

Tidligere i vår hadde jeg denne kronikken i Adresseavisen der jeg sammenligner president Erdogan med noen andre ganske udemokratiske ledere som likevel er demokratiskt valgte.

Europa har fått flere statsledere som åpenbart tar udemokratiske veivalg, men som på tross av det blir valgt om og om igjen. Er det til å forstå?
Putin ble valgt av sitt folk til både president og statsminister og president igjen. Human Rights Watch mener at valgutfallene har vært kraftig påvirket av lover Putin har innført. Som kjent har også mange av de verste kritikerne havnet i fengsel eller blitt myrdet uten at det er klarlagt hvem som egentlig står bak.

Putin kommer trolig å sitte kvar så lenge den russiske konstitusjonen tillater, til 2024. Noe annet, en fungerende rettstat som tar oppgjør med korrupsjonen hos makteliten, ville være en katastrofe for ham og hans venner.

Russland ligger nå på plass 148 av 179 på Reporter uten grensers Pressefrihetsindeks. Vi hører at presidenten nesten utelukkende framstilles positivt i media. Selv om dekningen kanskje ikke er veldig annerledes den en konge får i Norge er problemet at Putin har så mye mer makt.

Mellom-Putin

Recip Tayyip Erdogan har siden 2003 styrt Tyrkia, først som statsminister og nå som president. Han kom inn som et frisk pust som ryddet opp etter lang tid med alt for sterk militær innflytelse i Tyrkias politikk. Konstitusjonen ble forandret i en demokratisk retning, med blant annet friere medier og mer uavhengige domstoler.

Nå er den tiden forbi. Jeg var selv i Ankara ved et tydelig vendepunkt, rett før jul i 2013. Istanbuls politisjef ledet en razzia mot ca. 50 personer for korrupsjon og økonomisk kriminalitet. Blant de mistenkte var tre sønner av ministrer i Erdogans regjering. Erdogan reagerte med å sparke politisjefen og skifte ut de som prøvde å holde fast ved konstitusjonen.
Man kunne tro at folk ville snudd ryggen til Erdogan når han tok de korrupsjonsmistenktes parti, men han beskyldte rettsvesenet for å være styrt fra utlandet. Kun et halvår senere blir Erdogan valgt til president. Utrolig!

Nå er flere personer rettsforfulgt for å fornærme presidenten. Minst 84 personer er siden valget i fjor siktet for dette. Det gjelder alt fra en 16-årig student som kalte presidenten for «Sjefs-tyv» til en tidligere missedronning som skal ha fornærmet presidenten på Instagram.
Erdogan har prøvd å begrense sosiale medier og en rekke journalister er fengslet for sin kritikk. I sitt nye gigantiske presidentpalass tar den folkevalgte presidenten skritt for skritt for å innskrenke demokratiet. Det er mer enn paradoksalt.

Litj-Putin

Russland er et naboland. Norge og Tyrkia inngår i samme forsvarsallianse. Politisk er vi på mange vis enda nærmere et annet land som går i samme retning, EU-medlemmet Ungarn. Der har statsminister Victor Orbáns parti Fidesz forandret valgsystemet på en rekke områder slik at det gagner akkurat Fidesz. Samtidig er konstitusjonen forandret til fordel for landets største parti.
Utnevningen av dommere er flyttet fra et uavhengig sammensatt domstolråd til en av parlamentet oppnevnt person. Det er derfor grunnlag for å sette spørsmålstegn ved om de nå har uavhengige domstoler i Ungarn.
Når TV-kanalen RTL drev kritisk journalistikk ble de ilagt en egen reklame-skatt. Orbán framstår på flere måter som en Litj-Putin i EU.
Både Erdogan og Orbán har bakgrunn som framgangsrike fotballspillere. I politikken er de ikke lagspillere, men ser mer ut til å bruke Putins judo for å ta knekken på motstandere.
På verdensbasis står demokratiet sterkere enn noensinne. Likevel velger folket noen ganger andre hensyn. Hva er greia? Være seg russere, tyrkere eller ungarer er dummere enn oss.
Er det vi som ikke forstår at Russland har behov for innflytelse også utenfor eget lands grenser? Undervurderer vi behovet for nasjonalisme? Er vi naive i vårt syn på korrupsjon – og demokrati? Kan vi si hva som er best for andre folk?
Det er i hvert fall grunn til bekymring over at folkevalgte ledere tar udemokratiske grep i tre land som Norge har nær tilknytning til.

Den fredligaste fightern i Norden

Så kallar danska Politiken den norska sociologen Nils Christie som dog i går.

Han är mannen som står för ideen om konfliktråd där den som har blivit utsatt för kriminalitet skall möta den som har utfört den. Han menade att vi skulle ta ansvar för våra egna konflikter och utformade en modell för det. Det finns något gott i alla och vi måste göra allt för att få fram det. Vi skall inte utgå från att folk är onda. Då är det många fler som blir det.

Det är inget enkelt syn att försvara. Men det är en positiv människosyn som vi har nytta av. Herregud vad skönt att någon kan inspirera oss till sådant tänk.

Jag fick aldrig chansen att höra honom föreläsa, men det kanske någon som läser detta gjorde? I så fall får du gärna skriva en kommentar om hur det var. Inte kände jag honom heller, även om jag sände honom personlig epost några gånger i veckan med de senaste nyheterna från domstolsvärlden. De var han ivrig efter och hörde ibland av sig om någon artikel.

Han var också en sann decentralist och slogs för att hålla språket så enkelt att alla kunde delta i samtalet. Detta och mycket annat utvecklar han i en radiointervju du kan höra här. Det tar 50 minuter, men du kan göra det när du stryker, lagar mat eller vill tänka positiva tankar. Intervjun blev sänd bara två månader före hans död.

Alf Prøysen i 100 - för en svensk

Alf Prøysen, som i dag föddes för hundra år sedan, har inte bara haft stor betydelse i Norge. Också för en svensk, född på 60-talet har han varit en viktig del av livet. Mens vi hyllar en stor, jordnär diktare så kan jag jo berätta något om mina upplevelser med honom.
När jag var barn, strax efter stenåldern, hade vi vare sig streaming, internett eller kassetter (hört om dem?). Det vi hade var barnradion och något som hette Berättardags. Alf Prøysen var en av de vanligaste rösterna på barnradion. Han läste själv sina texter på svenska så det tog faktiskt en tid innan jag förstod att han var norsk.

I vår familj dröjde det länge innan vi fick TV. (Nämnde jag stenåldern?) Men när Teskedgumman skulle gå som julkalender 1967 klarade inte farsan att stå emot längre. Då var vi tvungna att skaffa tv och från episod nummer sju var det klart!Det var en av Sveriges Televisions størsta succéer någonsin.

Senare blev visorna också viktiga och han har skrivit många bra som också blivit tolkade av andra. Ulf Peder Olrog översatte till svenska och han var också kompis med Carl-Anton.
När jag fick ungar så kom nya berättelser för mina ögon. Favoriten är Snekker Andersens jul som varje år visas på julafton på norsk TV.

Hans goda insikt om folk kommer bland annat tydligt fram i sången om Jørgen Hattemaker og Kong Salomo:

Pensjoner og privatisering

I dag er jeg enig med regjeringen i to litt kontroversielle standpunkt. De er ikke de viktigste samfunnsspørsmålene, men likevel… Vi snakker om pensjonsalder for noen grupper og en privatisering.
For sikkerhets skyld. Jeg ønsket ikke at Norge skulle få en blå-blå regjering. Slik jeg ser det behøver politikken bidra til bedre balanse. Balanse i naturen, balanse mellom det private og det offentlige og balanse som gir valgfrihet i boende og kultur. Regjeringen tar de fleste av sine skritt i en annen retning. I tillegg synes jeg det er pinlig for Norge at Frp er kommet i regjering og ansvaret for det ligger ikke bare hos deres velgere, men også hos ledelsen i Høyre, KrF og Venstre. Men nok om det, i dag skulle jeg jo være positiv til regjeringen.

1. I dagens Adresseavisen sier arbeidsminister Robert Eriksson, Frp, at han vil fjerne alle særaldersgrenser i arbeidslivet. «Hvis statsråden får det som han vil, må politi, brannmenn, offiserer og alle andre med rett til å gå av med pensjon tidligere enn andre, belage seg på å stå mange år ekstra i jobben.
– Vi ser jo i dag at for eksempel politifolk, etter at de har gått av som 57-åringer, jobber i det private næringslivet.»

Så sier han og jeg er enig. Tidene er forandret. Vi lever lengre og vi behøver disse dyktige folkene noen år til. Foruten at de har denne rettigheten i dag finnes det vel ikke så gode grunner til å opprettholde dem, eller?

2. Det statlige eiendomsselskapet Entra skal privatiseres foreslår næringsminister Monica Meland, Høyre.

Dette er en type virksomhet som jeg ikke synes skal være statlig. De konkurrer med andre selskap og jeg har en klar oppfatning av at private eiere kan drive selskapet bedre. Selg slike selskap, men la skoler og omsorg være noe som i all hovedsak drives av stat og kommuner. Den skandinaviske velferdsmodellen har vist seg å være overlegen det meste. Den må stadig utvikles, men ikke gjennom å privatisere skoler og omsorg i stor skale. Det kommer vi i så fall å angre på. Å selge ut eiendomsselskap er derimot er en god idé.

Spännande och oroväckande

Den senaste månadens utveckling i Turkiet är otroligt spännande. Och oroväckande.
Det första som läckte ut var att mannen till en popstjärna var misstänkt för korruption. Efter kort tid var det också klart att chefen för en statligt ägd bank och sönerna till tre ministrar var misstänkta för det samma. Tillsammans är över 50 misstänkta i saken. Skokartonger med många miljoner hittades hemma hos misstänkta. Skokartonger har snabbt blivit en symbol för att protestera mot korruption.

När nyheten började läcka ut satt jag i Ankara i ett projekt med domare och åklagare och kunde diskutera utvecklingen med dem direkt.

Vad gör en statsminister när det visar sig att korruption kopplas till några av hans ministrars familjer? Det normala hade väl varit att försiktigt säga något om att utredningen måste få fortsätta, att all korruption måste bekämpas, men att ingen är skyldig förrän saken har prövats av en domstol. Men inte Erdogan. Han går till kraftig kritik av hela misstanken och säger att det är utländska krafter som står bak det hela. Polischefen i Istanbul får sparken och han misstänkliggör hela rättsväsendet. Nu har mängder av poliser och andra innanför rättsväsendet fått sparken.


Bakom anklagelserna om att utländska krafter ligger motsättningarna mot Erdogans gamla kumpan, Fethullah Gullan som från USA driver Hizmet-rörelsen.

Utan att gå in på alla detaljer, kan det som nu pågår betecknas som en kamp mellan regeringen och rättsväsendet.
För lite mer än tre år sedan ändrades konstitutionen i demokratisk riktning. Domstolarna och åklagarmyndigheten (påtalemyndigheten på norska) skulle vara oavhängiga av de andra statsmakterna. Högsta rådet för domare och åklagare (HSYK) fick en stark självständig ställning.
Efter att korruptionshärvan rullat i gång prövar statsminister Erdogan att begränsa HSYKs självständighet.

De skall inte längre kunna göra något som helst utan att det är godkänt av justitieministern. Härmed bevisar Erdogan hur han prövar att stoppa demokratiseringen av Turkiet.
Att det dessutom är oklokt genom att hans handlingar visar att han inte vill att korruption skall efterforskas är en annan sak.
Min uppfattning är att HSYK har gjort det de skall göra. De har försvarat domstolarnas självständighet. Regeringen blandar sig i efterforskning på ett otillåtet sätt. Det är dags för omvärlden att reagera starkt mot vad den turkiska regeringens försök på att avdemokratisera Turkiet.
Det är bra att EU har satt i gång, men mer behövs.