Andre penger for Forsvaret

Gang etter gang skjer det store overskridelser i Forsvaret. Gang etter gang ser det ut som at de blir tilgitt. Når sykehusene overskrider utbyggingsprosjekter blir det ramaskri. Det gjelder for de fleste sektorer og slik skal det være. Budsjettene skal holdes for når de ikke gjør det er det noen annen del av samfunnet som må svi.
Tenk hva vi kunne gjort med skoler eller jernbaneutbygging hvis Forsvaret hadde holdt sine kostnader nede. Denne uken kom det fram at det norske forsvarsbudsjettet er nesten dobbelt så stort som det finske og danske, og betydelig større enn svenskenes.

Det er de seneste tiår brukt mange, mange milliarder på innkjøp av utstyr – og oppbygging av anlegg til Forsvaret som aldri er blitt brukt. Det er jo bra at de ikke må brukes på alvor, men ikke en gang til øvelser etc. Noen eksempler:
Koster 5 milliarder, men kan ikke brukes Sjøforsvarets seks nye MTB-er har fått seilingsforbud. Dermed blir prestisjeprosjektet ytterligere forsinket.

Oppbyggingen av nye forsvarsanlegg til erstatning for Jåttå og Madlaleiren ved Stavanger beregnes å koste nærmere 2 milliarder kroner. Det er en dobling av tidligere anslag.
Ytterst ute på en halvøy i Troms har Forsvaret svidd av 300 millioner kroner - ved å investere i to til dels dødsdømte kystfort, som man ikke har råd til å drive.

Forsvaret brukte 10 milliarder uten å følge innkjøpsrutinene Manglende internkontroll og innkjøp uten konkurranse er blant avvikene som påpekes i Riksrevisjonens gransking av forsvarssektoren.

Krise: Årlige driftskostnader på 3,4 milliarder for det planlagte Joint Strike Fighter-prosjektet kan føre til nedleggelser over hele linja i Forsvaret

Hvis dette hadde skjedd i en hvilken som helst annen sektor hade hoder rullet på løpende bånd. Statsråder og sjefer hadde fått gå, men for Forsvaret gjelder tydligvis helt andre regler.

Det er bestandig fascinerende å se hvor forskjellig ting kommer ut i debatten. Små saker kan bli kjempestore nyheter. Det kan gjelde en statsråd som har glemt å melde noe til kommunen. Det gjelder absolutt hysterien som oppstår rundt flått (sv. fästing), karbohydrater og så fort noen som kalles for kjendis finner på noe uintressant. Eller hvordan de riktig store nyhetene får liten eller ingen oppmerksomhet.

Bara debatt kan begränsa girighet

De allra flesta tycker att de förtjänar högre lön. Det märkliga är att de gäller oavsett vilken lön man har. Det finns ju alltid någon annan som tjänar mer, och som med ens egna ögon kanske inte förtjänar det.

På 1990-talet rusade chefslönerna i väg, också i Norden. För att kunna motivera detta hade man infört en ny argumentation. Chefslönerna utomlands var mycket högre och om vi inte följde efter kom våra chefer att försvinna till bättre betalda jobb där.

Det var naturligtvis bara bullshit. Det är inte många som någon gång hade haft chansen på ett sådant jobb utomlands. Vi har några få som har fått möjligheten, men jag tror inte vi kan säga att det varit någon succé.

I Svenska Dagbladet i dag har Andreas Cervenka en bra analys om detta i kommentaren "Därför skenar elitens löner". Bland annat citerar han Klaus Schwab, grundare av World economic forum. Denne skrev i en debattartikel att kapitalismen spårat ur och att överdrivet höga löner sabbat chefernas moraliska kompass. Varför ska en framstående lärare tjäna mindre en medelmåttig chef, undrar han retoriskt?

Ett annat poäng är att de krafsar åt sig helt onödvändigt stora delar av kakan bara för att de inte vill hamna efter andra chefer på lönelistan. Fånig prestige alltså.

Girigheten behöver diskuteras. Ju mer den diskuteras desto mindre klarar de att roffa åt sig. Om det blir obekvämt att begära mer kommer de att avstå. Annars inte.

Min argumentation kanske låter väldigt vänster? Jag menar att den inte är det. Att hushålla med resurser hör till vanligt sunt förnuft. När toppchefens löner rusar i väg så gör det något med lönenivået, mentaliteten i hela verksamheten och det går faktiskt ut över resultatet. Därför bör aktieägare pressa styrelser till att hålla igen chefslönerna. Samuel Goldwyn står bakom citatet: "Vi betalar honom för mycket, men det är han värd". Kanske gällde det under hans levnad på mitten av 1900-talet, men inte nu.

En helt annan sak är att vi som samhälle inte mår bra av att ha för stora skillnader mellan folk.