När Springsteen kom och spelade för mig

Vi har inte många levande gemensamma hjältar. Det är förstås Nelson Mandela och så är det Bruce Springsteen. Det var fler förr.

Det var så jag tänkte på Ullevi när Springsteen kom och spelade för mig - och 70 000 till. Det är många andra som kan göra bra rockmusik, men det finns ändå ingen som The Boss. Grejen är ju att han kan göra folk glada och upprymda samtidigt som han har klara och tydliga budskap om att världen är orättvis, att finansfolkena leker med arbetarnas liv och han berättar om dagens "småfolk"i USA. Bara det är unikt vackert.

Att 62-åringen fortfarande kan göra riktigt bra rockmusik gör honom speciell. Det nya albumet Wrecking Ball är faktiskt ett av hans bästa och det säger inte lite.

När han i nästan fyra timmar spelar, showar, kommunicerar och ger allt lyfter det publiken. Ljudet var inte bra under hela konserten, men det gör inte så mycket. Han ville att var och en av oss skulle sjunga med lite högre, klappa takten lite hårdare och det gjorde vi. Hela familjen älskade dt och runt oss var allt från 5 till 75-åringar som verkade göra detsamma. Är inte det stilgt? 

Konserten var inte till för artisterna, men för oss. Så är det inte allt för ofta. Det händer, också med bra band, att jag tänker att det hade varit lika bra att sitta hemma och höra på cd:n. Nu gick vi därifrån lyckligare och mer medvetna. Det är skillnad. 

Det var min tredje konsert med honom och E Street Band på Ullevi. Det var lika bra som 1985 och 2003. Jag tror alla tre konserterna kommer med på mina fem bästa konsertupplevelser någonsin. 

Det är ganska skönt att det finns några gemensamma hjältar för oss. 
Spellistan ser du här.


Lyssna på ett smakprov här: