Kanskje finnes det alternativ til EØS?

En Europautredning har i uken lagt fram en analys av Norges merklige forhold til EU. Det er jo en merklig ordning at denne så viktige avtalen har medført så lite debatt. Jeg tror at forskjellen mellom EØS-avtale og EU-medlemskap er mindre enn forskjellen mellom en frihandelsavtale og EØS-avtale.

At det er så lite debatt om at andre vedtar sentrale lover for Norge beror nok på at vi har så vanvittig god økonomi her i landet. Vi velger isteden å ha evigvarende debatter om Plumbo-uttalelser og sms-trafikk mellom statsråd og en styreleder. Og da nevnte jeg nesten ikke lav-karbo...

Vi kan bare håpe på at det nå blir litt mer debatt.

Sven Egil Omdal er min favoritt blant skribenter. I dagens regionaviser har han kronikken "Det fjernstyrte folket". I vanlig ordning er han velformulert om et viktig tema. Han skriver:

"Siden EØS-avtalen trådte i kraft i 1994 er 6000 EU-rettssakter inkorporert i norsk lovverk. Det har vært debatt om 17 av dem. 287 ganger har Stortinget forpliktet Norge overfor EU på nye felt. I 265 av tilfellene skjedde det enstemmig, de 22 siste gangene med klart flertall. I nesten hver tredje av Norges rundt 600 lover er regler fra EU bygget inn. EU er i alt vi gjør.
Men vi vil ikke snakke om det. Det står ingenting i norske lærebøker om EØS-avtalen. Norske elever lærer ikke at våre lover vedtas i Brussel og sanksjoneres i Oslo. På nær sagt ethvert samfunnsområde øker EUs innflytelse over norske virkelighet, men medieomtalen avtar og politikerne lister seg på tå forbi elefanten i rommet."

Han peker på at det ikke ser ut til å finnes noen alternativ til EØS-avtale da "ingen" er for norsk EU-medlemskap. (Høyre og Ap tør ikke å dra i gang en slik debatt for da mister de mengder av velgere.)

Det er velkjent at Sveits har frihandelsavtale med EU, uten å ha de samme forpliktelsene som EØS-avtalen fører med seg.

Omdal peker på at Sveits er et unntak som aldri vil gjenta seg. Kanskje det? Det jeg ikke visste før nylig var at Tyrkia også har en omfattende avtale med EU.

Tyrkia har siden 1995 en velfungerende tullunion med EU. Varer kan transporteres fritt over grensen, men jordbruksprodukter omfattes ikke av denne. Der er det likevel laget flere overenskommelser for handel.

Kanskje kjenner du til om flere land har lignende avtaler. Kanskje finnes det alternativ til EØS-avtalen, som samtidig ikke gjør det norske Storting til en ekspedisjon for å si ja til lover fra Bryssel?

Ellers kan du i hvert fall lytte til Carlos Santana:

Jeg har aldri vært i Syden

Derimot har jeg mange ganger vært i store kulturnasjoner som Spania, Hellas, Italia, Tyrkia og Egypt. Land som for 5 000 år siden hade rike kulturer. Land som levde i bronsealderen 1 000 år før oss oppe i Nord-Europa. Land som bedrev handel når vi var samlere og jegere, land som i århundrede hentet ny teknologi til Europa, land som utviklet demokrati og laget systemer vi har utviklet på vår egen måte.

Alle disse er land som det er fantastisk å feriere i. Der man kan kombinere sol, bad med opplevelser og herlig mat.

Charterturer har jeg også prøvd, og har ikke så mange dårlige erfaringer med det. Jeg har solet, badet og belget i meg vin i for store mengder. Dessverre har jeg aldri fått med meg noen grise-fest... Nå har jeg også prøvd "all-inclusive", selv om det ikke inkluderte mitt ønske.

Jeg har vandret turistløyper på gater uten sjel. Men også mange som lever og heldigvis fortsatt har sitt lokale særpreg.

Syden er et sted som ikke finnes og da blir det ganske naturlig at man ikke reiser dit.

P.S. Till svenska läsare som inte förstår något av detta; I Norge säger folk ofta att de reser till Syden. Ett begrep som används för att beskriva att man reser till värme, bad etc. Tabloidavisen Dagbladet har naturligtvis ett eget menypunkt för Syden. Man kan lugnt säga att det inte är mitt norska favorit-ord.

Musik till detta innlägg; Jukka Tolonen Band med Charterflight

Til støtte for gode nyttårsforsetter

Churchill sa at han fikk ut mer av alkoholen enn hva alkoholen fikk ut av ham. Likevel... Mellom jul og nyttår går det mye øl, vin og sterkere varer. Jeg stoler aldri helt på meg selv - og tror egentlig ikke noen går sikker. Jeg har sett mennesker utvikle alkoholisme i de fleste aldre. Fra 17 år til 70.

Alkoholisme er jo aldri planlagt. Ingen har slått neven i bordet og sagt at: Nå skal jeg bli alkoholiker. Enda skjer det ofte.

Spørreundersøkelser og forskning tyder på at det er mellom 80 000 og 120 000 stordrikkere i Norge.

Til støtte for alle nyttårsløfter om et roligere liv, mindre alkohol og bedre omsorg for andre anbefales forfattaren Ingvar Ambjørnsens gode blogginnlegg.

Ungern håller på att avskaffa demokratin

Ungern genomför nu en rad ändringar som strider mot alla demokratiska principer. Det är sorliga saker og värre än euro-krisen.

I Skandinavien har vi alltid haft en slags relation med ungrarna. Efter revolten 1956 flydde 100 000? Ungrare landet. Bara till Sverige kom det ca. 8 000. De fanns i min närhet. Familjen hade bekanta som kom till oss ett par gånger i året. Min närmaste granne i radhuset i Trollhättan var ungerska.

Nu sker det skrämmande saker i Ungern på flera fronter. Bak det står det så kallade liberala Fidesz. Innanför domstolarna håller de på att utveckla en modell som lägger til rätta för att domarna kan väljas ut från vilka regeringen gillar. Det strider mot maktfordelingsprinciperna.

Om jag förstår det rätt kommer en regeringsutpekad tjänsteman att föreslå vem som skall få bli domare och sedan är det regeringen som formellt utser dem. Få tvivlar på att de kommer att utnyttja detta för att se till at inga regimkritiska domare blir valda. Samma person skall, om jag har förstått mina ungerska vänner riktigt, bland annat att ha makt att sätta i gång disciplinära undersökningar mot domare. Han eller hon skall också kunna flytta på domare och kunna påverka vem som bestämmer i en bestämd sak. Allt detta strider mot rättstatens principer.

I New York Times skrev nyligen Paul Krugman en interessant artikel om Europa och Ungern. Där pekar han bland annat på att valsystemet nu förändras så att Fidesz lätt skall kunna få egen majoritet – också i fortsättningen.

Baroso har skrivit brev till EU-medlemslandet Ungern där han uttrycker oro för den nya konstitutionen. Statsminister Orban säger att ingen annan kan bestämma vilka lagar Ungern skall anta.

Min norska favoritskribent Sven Egil Omdal skrev också en krönika om Ungern häromdagen: ” Ungarn tar farvel med demokratiet”

Han pekar också på att Fidesz håller på att ta makten över media. Detta är skrämmande saker i ett viktigt och ganska stort centraleuropeiskt land. Nu blir det intressant att se hur EU och Europarådet svarar på avdemokratiseringen i Ungern. Det borde inte vara möjligt för länder som är medlemmar i de organisationerna att ta dessa odemokratiska steg.

Energi- og klimapolitikk, nå og i fremtiden

Det diskuteres nå hva regjeringen bør mene om energi- og klimapolitikken. Det framstår som det er stor avstand mellom for eksempel Kristin Halvorsen og Ola Borten Moe. Jeg mener energipolitikken bør ha tre hovedmål og jeg håper at det er samme innstilling som regjeringen har.
1. Energi skal fram til de som behøver den.
2. Vi må bruke energien smartere og på den måten redusere energiforbruket.
3. Fornybare, klimanøytrale energikilder må ta andeler av energiproduksjonen fra fossile brensler og atomkraft.
Norge kan selvsagt ikke se bort fra klimautfordringene. Heller ikke når det påvirker olje- og gassutvinning. Det regner jeg med at heller ikke Ola Borten Moe mener. De norske klimautslippene øker samtidig som målet er at de skal ned og de faktisk går ned i Sverige.
Vi kan ikke prioritere oljeutvinning foran klimautfordringene. Det ville være å ta parti for Norge mot Verden. Det ville være å si at grådighet og egoisme i dag er viktigere enn hvordan det går med kloden i framtiden.
Er det egentlig noen som ønsker det?

Andre penger for Forsvaret

Gang etter gang skjer det store overskridelser i Forsvaret. Gang etter gang ser det ut som at de blir tilgitt. Når sykehusene overskrider utbyggingsprosjekter blir det ramaskri. Det gjelder for de fleste sektorer og slik skal det være. Budsjettene skal holdes for når de ikke gjør det er det noen annen del av samfunnet som må svi.
Tenk hva vi kunne gjort med skoler eller jernbaneutbygging hvis Forsvaret hadde holdt sine kostnader nede. Denne uken kom det fram at det norske forsvarsbudsjettet er nesten dobbelt så stort som det finske og danske, og betydelig større enn svenskenes.

Det er de seneste tiår brukt mange, mange milliarder på innkjøp av utstyr – og oppbygging av anlegg til Forsvaret som aldri er blitt brukt. Det er jo bra at de ikke må brukes på alvor, men ikke en gang til øvelser etc. Noen eksempler:
Koster 5 milliarder, men kan ikke brukes Sjøforsvarets seks nye MTB-er har fått seilingsforbud. Dermed blir prestisjeprosjektet ytterligere forsinket.

Oppbyggingen av nye forsvarsanlegg til erstatning for Jåttå og Madlaleiren ved Stavanger beregnes å koste nærmere 2 milliarder kroner. Det er en dobling av tidligere anslag.
Ytterst ute på en halvøy i Troms har Forsvaret svidd av 300 millioner kroner - ved å investere i to til dels dødsdømte kystfort, som man ikke har råd til å drive.

Forsvaret brukte 10 milliarder uten å følge innkjøpsrutinene Manglende internkontroll og innkjøp uten konkurranse er blant avvikene som påpekes i Riksrevisjonens gransking av forsvarssektoren.

Krise: Årlige driftskostnader på 3,4 milliarder for det planlagte Joint Strike Fighter-prosjektet kan føre til nedleggelser over hele linja i Forsvaret

Hvis dette hadde skjedd i en hvilken som helst annen sektor hade hoder rullet på løpende bånd. Statsråder og sjefer hadde fått gå, men for Forsvaret gjelder tydligvis helt andre regler.

Det er bestandig fascinerende å se hvor forskjellig ting kommer ut i debatten. Små saker kan bli kjempestore nyheter. Det kan gjelde en statsråd som har glemt å melde noe til kommunen. Det gjelder absolutt hysterien som oppstår rundt flått (sv. fästing), karbohydrater og så fort noen som kalles for kjendis finner på noe uintressant. Eller hvordan de riktig store nyhetene får liten eller ingen oppmerksomhet.

Bara debatt kan begränsa girighet

De allra flesta tycker att de förtjänar högre lön. Det märkliga är att de gäller oavsett vilken lön man har. Det finns ju alltid någon annan som tjänar mer, och som med ens egna ögon kanske inte förtjänar det.

På 1990-talet rusade chefslönerna i väg, också i Norden. För att kunna motivera detta hade man infört en ny argumentation. Chefslönerna utomlands var mycket högre och om vi inte följde efter kom våra chefer att försvinna till bättre betalda jobb där.

Det var naturligtvis bara bullshit. Det är inte många som någon gång hade haft chansen på ett sådant jobb utomlands. Vi har några få som har fått möjligheten, men jag tror inte vi kan säga att det varit någon succé.

I Svenska Dagbladet i dag har Andreas Cervenka en bra analys om detta i kommentaren "Därför skenar elitens löner". Bland annat citerar han Klaus Schwab, grundare av World economic forum. Denne skrev i en debattartikel att kapitalismen spårat ur och att överdrivet höga löner sabbat chefernas moraliska kompass. Varför ska en framstående lärare tjäna mindre en medelmåttig chef, undrar han retoriskt?

Ett annat poäng är att de krafsar åt sig helt onödvändigt stora delar av kakan bara för att de inte vill hamna efter andra chefer på lönelistan. Fånig prestige alltså.

Girigheten behöver diskuteras. Ju mer den diskuteras desto mindre klarar de att roffa åt sig. Om det blir obekvämt att begära mer kommer de att avstå. Annars inte.

Min argumentation kanske låter väldigt vänster? Jag menar att den inte är det. Att hushålla med resurser hör till vanligt sunt förnuft. När toppchefens löner rusar i väg så gör det något med lönenivået, mentaliteten i hela verksamheten och det går faktiskt ut över resultatet. Därför bör aktieägare pressa styrelser till att hålla igen chefslönerna. Samuel Goldwyn står bakom citatet: "Vi betalar honom för mycket, men det är han värd". Kanske gällde det under hans levnad på mitten av 1900-talet, men inte nu.

En helt annan sak är att vi som samhälle inte mår bra av att ha för stora skillnader mellan folk.