Finns det bara en president?

Presidentvalet får ingen uppmärksamhet. I alla fall inte här i Norge.

Jo,den amerikanske nomineringsprocessen hos det republikanska partiet får enorm uppmärksamhet. Här beskrivs detaljer om personer som aldrig kommer att vara i närheten av ett ens bli kandidater. Mer eller mindre alla kan namnet på de 3-4 mest aktuella republikanska kandidaterna, och vem som har vunnit i vilka delstater. Men presidentvalet där är ju inte förrän till hösten.

Men i morgon är det ju faktiskt ett spännande presidentval, i grannlandet Finland. Pinsamt nog kom jag på att jag inte en gång visste namnet på de två kandidater som nu har chansen i andra valomgången. Så jag var tvungen att repetera med hjälp av nätet.

Samlingspartiets Saulo Niinistö och utmanaren från De gröna, Pekka Haavisto, var det ja.

Vad kommer det sig att vi inte bryr oss om ett riktigt val i grannlandet, men följer detaljer på några partimöten i USA? De har ju en spännande ordning over there, men ändå. Här behöver vi absolut hjälp av våra medier. Rapportera mer från Norden. Rapportera mer från Finland. Skriv gärna något om Island som inte bara handlar om krisen.

Eller vad med det kommande presidentvalet i Kina? De flesta vet inte att presidenten i världens folkrikaste nation heter Hu Jintao. Och det har heller inte skrivits så himla mycket om att han slutar och en ny skall väljas.

Nu är inte alltid val så väldigt spännande i diktaturer, så lite grann får väl kineserna skylla sig själva. Länge innan det kinesiska kommunistpartiet har sin 18:e kongress är det klart att Xi Jinping kommer att bli vald. Borde vi inte få veta lite mer om han som skall styra det extremt viktiga landet Kina?

Ett annat viktigt presidentval kommer att gå av stapeln i Frankrike.

Det är möjligt att rapporteringen är bättre i Sverige än i Norge? Men kära medier, det finns mer än ett land som skall välja president 2012.

Eller är det vi läsare som inte bryr oss. Vad tror du?

Under tiden kan vi ju lyssna på Imperiet:

Kampen om kampfly

I deler av Forsvars-Norge samt i Trøndelag og Bodø er det stenhard debatt om hvor basen for de norske kampflyene skal være. Ørland eller Bodø, det er spørsmålet.

Noen ganger slår NIMBY-effekten (Not In My Back-Yard) inn i lokaliseringsdebatter. Men da er det som regel smutsige virksomheter med relativt få arbeidsplasser.

I kampen om kampfly er det motsatt. Trønderne slåss vilt for Ørland og nordlendingene for Bodø.

Innleggene oven er bare to meget tilfeldig utvalgte eksempler. De lager utredninger og filmer og møtevirksomheten er stor.

Personlig synes jeg disse lokaliseringsdebatten er kjedelige fordi de er så forutsigbare. De lokale heltene er forpliktet til å gå for sine arbeidsplasser. Alle argument for den egne favoritten brukes, motpartens argument blir aldri noe verdt. Troverdigheten blir ikke så stor.

Derimot er det for lite debatt om lokaliseringspolitikken generelt. Nå bygges det museum og infrastruktur som aldri før i Oslo. Skattekronene sentraliserer landet.

Alt for mange statlige arbeidsplasser ligger i Oslo. Hvis de ble desentralisert ville det skape ny vekstkraft andre steder. Samtidig så ville en del av Oslos problem løses. Kortere køer og lavere prisvekst, ikke minst på boliger.

Jeg unner både fosninger og nordlendinger arbeidsplassene fra kampflyene og jeg klarer ikke å engasjere meg i den debatten. Nå vil jeg høre trøndere slåss for utflytting av statlige arbeidsplasser til Bodø og nordlendingene argumentere for nye utdanningsplasser, ikke bare i nord, men også på Vestlandet.

Vil det være mulig?

P.S. en helt annen ting er kostnadene for disse kampfly og Forsvarets generelle regnestykker.

Musikkvalg til denne blogg: Paper Airplane med Alison Krauss & Union Station

Kanskje finnes det alternativ til EØS?

En Europautredning har i uken lagt fram en analys av Norges merklige forhold til EU. Det er jo en merklig ordning at denne så viktige avtalen har medført så lite debatt. Jeg tror at forskjellen mellom EØS-avtale og EU-medlemskap er mindre enn forskjellen mellom en frihandelsavtale og EØS-avtale.

At det er så lite debatt om at andre vedtar sentrale lover for Norge beror nok på at vi har så vanvittig god økonomi her i landet. Vi velger isteden å ha evigvarende debatter om Plumbo-uttalelser og sms-trafikk mellom statsråd og en styreleder. Og da nevnte jeg nesten ikke lav-karbo...

Vi kan bare håpe på at det nå blir litt mer debatt.

Sven Egil Omdal er min favoritt blant skribenter. I dagens regionaviser har han kronikken "Det fjernstyrte folket". I vanlig ordning er han velformulert om et viktig tema. Han skriver:

"Siden EØS-avtalen trådte i kraft i 1994 er 6000 EU-rettssakter inkorporert i norsk lovverk. Det har vært debatt om 17 av dem. 287 ganger har Stortinget forpliktet Norge overfor EU på nye felt. I 265 av tilfellene skjedde det enstemmig, de 22 siste gangene med klart flertall. I nesten hver tredje av Norges rundt 600 lover er regler fra EU bygget inn. EU er i alt vi gjør.
Men vi vil ikke snakke om det. Det står ingenting i norske lærebøker om EØS-avtalen. Norske elever lærer ikke at våre lover vedtas i Brussel og sanksjoneres i Oslo. På nær sagt ethvert samfunnsområde øker EUs innflytelse over norske virkelighet, men medieomtalen avtar og politikerne lister seg på tå forbi elefanten i rommet."

Han peker på at det ikke ser ut til å finnes noen alternativ til EØS-avtale da "ingen" er for norsk EU-medlemskap. (Høyre og Ap tør ikke å dra i gang en slik debatt for da mister de mengder av velgere.)

Det er velkjent at Sveits har frihandelsavtale med EU, uten å ha de samme forpliktelsene som EØS-avtalen fører med seg.

Omdal peker på at Sveits er et unntak som aldri vil gjenta seg. Kanskje det? Det jeg ikke visste før nylig var at Tyrkia også har en omfattende avtale med EU.

Tyrkia har siden 1995 en velfungerende tullunion med EU. Varer kan transporteres fritt over grensen, men jordbruksprodukter omfattes ikke av denne. Der er det likevel laget flere overenskommelser for handel.

Kanskje kjenner du til om flere land har lignende avtaler. Kanskje finnes det alternativ til EØS-avtalen, som samtidig ikke gjør det norske Storting til en ekspedisjon for å si ja til lover fra Bryssel?

Ellers kan du i hvert fall lytte til Carlos Santana:

Jeg har aldri vært i Syden

Derimot har jeg mange ganger vært i store kulturnasjoner som Spania, Hellas, Italia, Tyrkia og Egypt. Land som for 5 000 år siden hade rike kulturer. Land som levde i bronsealderen 1 000 år før oss oppe i Nord-Europa. Land som bedrev handel når vi var samlere og jegere, land som i århundrede hentet ny teknologi til Europa, land som utviklet demokrati og laget systemer vi har utviklet på vår egen måte.

Alle disse er land som det er fantastisk å feriere i. Der man kan kombinere sol, bad med opplevelser og herlig mat.

Charterturer har jeg også prøvd, og har ikke så mange dårlige erfaringer med det. Jeg har solet, badet og belget i meg vin i for store mengder. Dessverre har jeg aldri fått med meg noen grise-fest... Nå har jeg også prøvd "all-inclusive", selv om det ikke inkluderte mitt ønske.

Jeg har vandret turistløyper på gater uten sjel. Men også mange som lever og heldigvis fortsatt har sitt lokale særpreg.

Syden er et sted som ikke finnes og da blir det ganske naturlig at man ikke reiser dit.

P.S. Till svenska läsare som inte förstår något av detta; I Norge säger folk ofta att de reser till Syden. Ett begrep som används för att beskriva att man reser till värme, bad etc. Tabloidavisen Dagbladet har naturligtvis ett eget menypunkt för Syden. Man kan lugnt säga att det inte är mitt norska favorit-ord.

Musik till detta innlägg; Jukka Tolonen Band med Charterflight

Til støtte for gode nyttårsforsetter

Churchill sa at han fikk ut mer av alkoholen enn hva alkoholen fikk ut av ham. Likevel... Mellom jul og nyttår går det mye øl, vin og sterkere varer. Jeg stoler aldri helt på meg selv - og tror egentlig ikke noen går sikker. Jeg har sett mennesker utvikle alkoholisme i de fleste aldre. Fra 17 år til 70.

Alkoholisme er jo aldri planlagt. Ingen har slått neven i bordet og sagt at: Nå skal jeg bli alkoholiker. Enda skjer det ofte.

Spørreundersøkelser og forskning tyder på at det er mellom 80 000 og 120 000 stordrikkere i Norge.

Til støtte for alle nyttårsløfter om et roligere liv, mindre alkohol og bedre omsorg for andre anbefales forfattaren Ingvar Ambjørnsens gode blogginnlegg.

Ungern håller på att avskaffa demokratin

Ungern genomför nu en rad ändringar som strider mot alla demokratiska principer. Det är sorliga saker og värre än euro-krisen.

I Skandinavien har vi alltid haft en slags relation med ungrarna. Efter revolten 1956 flydde 100 000? Ungrare landet. Bara till Sverige kom det ca. 8 000. De fanns i min närhet. Familjen hade bekanta som kom till oss ett par gånger i året. Min närmaste granne i radhuset i Trollhättan var ungerska.

Nu sker det skrämmande saker i Ungern på flera fronter. Bak det står det så kallade liberala Fidesz. Innanför domstolarna håller de på att utveckla en modell som lägger til rätta för att domarna kan väljas ut från vilka regeringen gillar. Det strider mot maktfordelingsprinciperna.

Om jag förstår det rätt kommer en regeringsutpekad tjänsteman att föreslå vem som skall få bli domare och sedan är det regeringen som formellt utser dem. Få tvivlar på att de kommer att utnyttja detta för att se till at inga regimkritiska domare blir valda. Samma person skall, om jag har förstått mina ungerska vänner riktigt, bland annat att ha makt att sätta i gång disciplinära undersökningar mot domare. Han eller hon skall också kunna flytta på domare och kunna påverka vem som bestämmer i en bestämd sak. Allt detta strider mot rättstatens principer.

I New York Times skrev nyligen Paul Krugman en interessant artikel om Europa och Ungern. Där pekar han bland annat på att valsystemet nu förändras så att Fidesz lätt skall kunna få egen majoritet – också i fortsättningen.

Baroso har skrivit brev till EU-medlemslandet Ungern där han uttrycker oro för den nya konstitutionen. Statsminister Orban säger att ingen annan kan bestämma vilka lagar Ungern skall anta.

Min norska favoritskribent Sven Egil Omdal skrev också en krönika om Ungern häromdagen: ” Ungarn tar farvel med demokratiet”

Han pekar också på att Fidesz håller på att ta makten över media. Detta är skrämmande saker i ett viktigt och ganska stort centraleuropeiskt land. Nu blir det intressant att se hur EU och Europarådet svarar på avdemokratiseringen i Ungern. Det borde inte vara möjligt för länder som är medlemmar i de organisationerna att ta dessa odemokratiska steg.

Energi- og klimapolitikk, nå og i fremtiden

Det diskuteres nå hva regjeringen bør mene om energi- og klimapolitikken. Det framstår som det er stor avstand mellom for eksempel Kristin Halvorsen og Ola Borten Moe. Jeg mener energipolitikken bør ha tre hovedmål og jeg håper at det er samme innstilling som regjeringen har.
1. Energi skal fram til de som behøver den.
2. Vi må bruke energien smartere og på den måten redusere energiforbruket.
3. Fornybare, klimanøytrale energikilder må ta andeler av energiproduksjonen fra fossile brensler og atomkraft.
Norge kan selvsagt ikke se bort fra klimautfordringene. Heller ikke når det påvirker olje- og gassutvinning. Det regner jeg med at heller ikke Ola Borten Moe mener. De norske klimautslippene øker samtidig som målet er at de skal ned og de faktisk går ned i Sverige.
Vi kan ikke prioritere oljeutvinning foran klimautfordringene. Det ville være å ta parti for Norge mot Verden. Det ville være å si at grådighet og egoisme i dag er viktigere enn hvordan det går med kloden i framtiden.
Er det egentlig noen som ønsker det?