Dyrt att slita ut sig och betalt för att lata sig...

Det är ju något märkligt att många betalar hutlösa priser för att slita livet ur sig på gym och annat. Samtidig får många av oss bra betalt för att sitta på kontor och lata oss hela dagarna.

Jag menar ju inte att vi sitter och latar oss på kontoren egentligen. Vi står på, har tidsfrister, startar upp och genomför projekt till verksamhetens nytta. Men om man ser det ur ett lite längre perspektiv så har ju alltid kroppsarbete varit någon man prövat att undgå. Det hade inte behövt vara stenåldersmänniskor som hade häpnat över att folk frivilligt gick in och svettades på löpband (tredemölle) eller genom att lyfta skrot upp och ned. Om de fick reda på att folk betalade för det så…..

Och om de sedan följde med in på ett kontor där de såg att folk satt och pratade, knotade försiktig på maskiner med skärm med kaffekoppen framför sig och hörde att det var detta vi fick betalt för så hade det inte blivit mer förståligt.

Det är ju härligt att få röra på sig, men det är ju också ett konstigt samhälle vi lever i. Eller vad tycker du?

En City-supporters bekännelse

Man kan inte byta lag. Har man en gång bestämt sig är man fast. Så ser jag det. Det spelar ingen roll om man märker att ett annat lag mera står för det man gillar, eller som nu att ens lag sprider pengar runt sig som fulla sjömän.

Jag gillar inte att det kommer utländska ägare in med obegränsat av pengar. Jag gillar inte att det skall köpa så många duktiga spelare att de kunde ha ställt upp med två lag i Premier Legaue och att reservlaget antagligen hade klarat sig utmärkt. Jag gillar inte att spelare från den egna akademin kastas ut för att ge plats åt etablerade stjärnor. Jag gillar inte lag som byter tränare en gång per säsong. Men det spelar ingen roll. Man byter helt enkelt inte klubb bara för att de beter sig som svin. Man är fast för den klubb man en gång tillfälligt valde.

Jag skulle tro att jag var cirka sju år när jag började hålla med Manchester City i engelsk fotboll. Om mitt minne stämmer så var det för att jag gillade namnet. Manchester var bekant och för en lantis som mig var kanske City lockande?

Sedan den gång har det i stort sett varit en evig plåga. City har resultatmässigt alltid varit lillebror i Manchester. De har rasat igenom divisionerna, men alltid haft många trogna supporters.

Jag minns artikeln jag läste i The Guardian för ca tio år sedan när City var i den tredje högsta divisionen. Efter att de förlorat mot Stockport eller något annat uselt lag gick en av alla de trogna supportrarna och ställde sig framför lagledarbänken, tog upp sitt säsongskort och rev det i strimlor som han kastade framför dem. Två dagar senare fick han det tillbaka, ihoptejpat med en lapp där det stod: “There’s no reason you shouldn’t suffer as much as we do”.

Jag tror det var 1986 de gjorde tre mål på de sista fem minuterna i en final på Wembley - och förlorade 5-4...

En sådan resa har det varit med Manchester City, ibland hopp, men oftast förtvivlan.

Jag gillar alltså inte sättet de nu beter sig på, men jag kan ju inte sluta heja på dem. Och det är ju lite skönt att de efter alla dessa år också vinner flere matcher än de förlorar. Och de har trots allt några egna produkter som får spela. Joe Hart, Shaun Wright-Phillips, Micah Richards.

Nu siktar jag på en tredjeplats i år. Det har jag aldrig kunnat göra förut.

Vilse i valtester

Även om jag bor i Norge sedan 15 år har jag tänkt att rösta i svenska riksdagsvalet. Det brukar vara enkelt. Jag har varit aktiv i Centerpartiet både i Sverige och Norge.

Men jag är inte helt säker. Centerpartiet gör ett bra jobb på många områden. Andreas Carlgren är en lysande miljöminister och många av sakerna de jobbar med är viktiga. Maud Olofssons försök att förnya arbetslivet har jag stor respekt för. Men mycket av det regeringen gör gillar jag inte. Det handlar bland annat om den skandinaviska välfärdsmodellens grundstenar.

Jag tycker att den egentligen fungerar ganska bra och i alla fall bättre än andra system jag känner till. Inte på varje enkelt område, men samlat. Jag tror att kvalitet i skola och sjukvård går att utveckla i offentliga lösningar. Förut trodde jag att privata skolor skulle ge bättre kvalitet på utbildningen. Det gör den bara för de som går i de skolorna där föräldrar och ekonomiska ressurser ger de förutsättningarna, men inte för eleverna samlat.

Jag gillar tanken på att ungar från alla samhällsklasser och med alla förutsättningar går i de samma offentliga skolorna. Detta var den korta versionen.

På linande sätt tror jag det är bra för samhället att det inte är stora skillnader i vilken sjukvård folk har möjlighet att få etc.

För mig är det inget viktigt mål att sänka skatterna. Jag betalar gärna för att upprätthålla en skandinavisk välfärdsmodell, som stadigt utvecklas. Därför håller jag heller inte med om regeringens skattepolitik.

Det skulle aldrig falla mig in att proklamera att jag skall rösta på alliansen. Det är fortfarande troligt att jag röstar på Centerpartiet, men på Alliansen? Aldrig!

Vad gör en rådvill väljare då? Tar till partitesterna, valkompasserna på nätet, förstås. Nu har jag testat tre; Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Aftonbladets. Resultatet är att de har pekat ut tre olika partier till mig. Det var inte så himla mycket hjälp. Vad tycker du jag skall göra?