En City-supporters bekännelse

Man kan inte byta lag. Har man en gång bestämt sig är man fast. Så ser jag det. Det spelar ingen roll om man märker att ett annat lag mera står för det man gillar, eller som nu att ens lag sprider pengar runt sig som fulla sjömän.

Jag gillar inte att det kommer utländska ägare in med obegränsat av pengar. Jag gillar inte att det skall köpa så många duktiga spelare att de kunde ha ställt upp med två lag i Premier Legaue och att reservlaget antagligen hade klarat sig utmärkt. Jag gillar inte att spelare från den egna akademin kastas ut för att ge plats åt etablerade stjärnor. Jag gillar inte lag som byter tränare en gång per säsong. Men det spelar ingen roll. Man byter helt enkelt inte klubb bara för att de beter sig som svin. Man är fast för den klubb man en gång tillfälligt valde.

Jag skulle tro att jag var cirka sju år när jag började hålla med Manchester City i engelsk fotboll. Om mitt minne stämmer så var det för att jag gillade namnet. Manchester var bekant och för en lantis som mig var kanske City lockande?

Sedan den gång har det i stort sett varit en evig plåga. City har resultatmässigt alltid varit lillebror i Manchester. De har rasat igenom divisionerna, men alltid haft många trogna supporters.

Jag minns artikeln jag läste i The Guardian för ca tio år sedan när City var i den tredje högsta divisionen. Efter att de förlorat mot Stockport eller något annat uselt lag gick en av alla de trogna supportrarna och ställde sig framför lagledarbänken, tog upp sitt säsongskort och rev det i strimlor som han kastade framför dem. Två dagar senare fick han det tillbaka, ihoptejpat med en lapp där det stod: “There’s no reason you shouldn’t suffer as much as we do”.

Jag tror det var 1986 de gjorde tre mål på de sista fem minuterna i en final på Wembley - och förlorade 5-4...

En sådan resa har det varit med Manchester City, ibland hopp, men oftast förtvivlan.

Jag gillar alltså inte sättet de nu beter sig på, men jag kan ju inte sluta heja på dem. Och det är ju lite skönt att de efter alla dessa år också vinner flere matcher än de förlorar. Och de har trots allt några egna produkter som får spela. Joe Hart, Shaun Wright-Phillips, Micah Richards.

Nu siktar jag på en tredjeplats i år. Det har jag aldrig kunnat göra förut.