Tronar på minnet av fasansfulla dar

Nu har jag läst ut Ofredsår av Peter Englund och lärt mig att det kanske aldrig har funnits ett mer brutalt folk än det svenska.

Boken, som kom redan 1993, handlar ju om 30-åriga kriget. Den beskriver detaljerat hur svenska armén härjade på Kontinenten. Hur arméer på flera 10 000 tals personer drog runt och dammsög bland annat Tyskland, Danmark och Tjeckien på alla ressurser. Här dödades inte bara soldater, men också andra oskyldiga. De plundrade, våldtog och lemlästade på värsta sätt.

De ville inte sluta för krig var ett sätt att skaffa brödföda. En armé kunde inte stå still, men måste röra på sig för att kunna överleva. Stannade de upp tog mat och foder snart slut - precis som pengar att betala inhyrda soldater. De dammsög område efter område.

Några gånger uppträdde de mer sofistikerat, men var det svårvunna slag så gav befälhavaren besked om att det var fritt fram att plundra och våldta. Det ökade stridsmoralen...

Jag är otroligt glad för att jag inte lever på 1600-talet. Antingen blev du soldat, eller så fick du betala för kriget på andra sätt. Genom krigsinsatser blev många officerare nya adelsmän som fick speciella privelegier. Ofta genom att andra människor blev tvingade att betala skatt / underhåll till dem.

Allt det värsta vi kan säga om andra, från Djingis Khan till Balkan på 90-talet, är sådant Sverige höll på med. Det var inga fornstora dar - det var fasansfulla dar.

Boken är bra. Allra bäst när den beskriver annat än krigen. Som hur man smidde saker, hur kläderna var på den tiden eller hur de kunde använda månader till att gräla om etikettfrågor som vem som skulle sitta var under förhandlingar eller vem som skulle gå först in i rummet.