För 25 år sedan bodde jag i Stockholm. Det var två bra svenska biopremiärer 28 februari 1986. "Älska mig" av Kay Pollack och "Bröderna Mozart" av Susanne Osten. Jag gick på nio-föreställningen av "Älska mig". Olof och Lisbet Palme gick på "Bröderna Mozart vid samma tid. På vägen hem blev han skjuten. Jag var bara ett par gator bortanför, men visste inget förrän nästa dag. Här kan du höra nyhetssändningen från 1. mars.
Jag var aldrig någon Palme-fan. Han var smart och intelligent, men kunde också vara nedlåtande mot sina politiska motståndare. Den fråga som var viktigast för mig som ung, kärnkraften, var han ivrig förkämpe för. Det påverkade säkert min bild av honom negativt. Respekterade honom gjorde vi nog nästan hela svenska folket.
Men den chocken det var att vakna upp 1. mars och höra att han var mördad var overklig. Och den serie av klantiga polisuppträdanden, oj-oj-oj. Om jag har förstått det rätt så bestämde sig Hans Holmér redan på väg ner från Dalarna att det var PKK som stod bak attentatet. Det är klassiskt dåligt polisarbete att bestämma sig för en teori tidigt. Som tur är - är inte detta så vanligt. Men att det skulle ske vid ett sådant tillfälle är otroligt.
Det finns många teorier. Leif GW Persson har lagt sig på polisspåret. Det låter otroligt att en grupp poliser skulle klara det - och hålla tyst i alla år. Jag tror faktiskt att det var Christer Petterson, men jag håller med Svea Hovrätt om att de inte hade tillräckligt med bevis för att döma honom. Så då får vi fortsätta att leva med traumat att det största attentatet mot en svensk ledare - i alla fall sedan maskeradbalen - är ouppklarat.
(Bilden är tagen av Bernt Sønvisen)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar