Vilken förebild önskar DN?

Under rubriken "Farligt tal i Turkiet" kritiserar Dagens Nyheter Turkiet på ledarplats. Det är helt ok. Alla land och alla regeringar har precis som var en av oss gjort något som förtjänar kritik. Det gäller inte minst Turkiet som får kritik från Amnesty för att de använder tortyr och t.ex. inte skyddar homosexuella tillräckligt bra.

Men den rädsla som kommentaren visar för att Turkiet skall vara en förebild för vaknande demokratier runt Medelhavet är ändå märklig.

Jag tycker det är stiligt, och hoppingivande, att den turkiska premiärministern Erdogan tas väl emot på sin resa till Egypten, Libyen och Tunisien. Som utgångspunkt är det positivt att det är Turkiet som blir förebilden för dessa land. Vilket land tycker DNs ledarskribenter att det borde vara.

Det ser ut som att det är relationen med Israel som gör DN så skeptisk. ¨Varför? Israel och Turkiet har varit kompisar i många år. Men när Israel skjöt i hjäl nio turkar som var på väg med en hjälpsänding till Gaza 2009 ändrades detta snabbt. Är det Turkiets fel?

DN tar också upp att Turkiet vill ha Palestina som en FN-stat. Det skulle bara fattas, och det kommer många länder att rösta för. Det hoppas jag att Sverige också gör - och om Israels regering var klok så gjorde de detsamma. Då kunde de för en gångs skull göra något som förbättrade relationen till sina grannländer. De brukar vara experten på det motsatta.

Mycket har hänt runt Medelhavet på ett halvår. Det är en fantastisk utveckling som vi får hoppas fortsätter och det finns absolut många värre förebilder än Turkiet för dessa nya regimer.

Hva valget kunne ha dreid seg om

Når nå valgnattens seierchampagne og gravøl er drukket opp, de fleste kabaler lagt og våre valgte representanter forbereder seg til fire års tjeneste bør vi kanskje reflektere over valget.

Det startet forferderlig, fortsatte så imponerende verdig og sluttet med ett gjesp.

Jeg tror ikke vi er tjent med mer personangrep for å få en interessant valgkamp. Jeg tror heller ikke vi trenger mer negativ omtale om forslagene til de politiske motstanderne. Politikens hovedproblem tror jeg er at "alle" egentlig er så enige.

Alle vil ha god eldreomsorg Og ingen kommer noensinne å kunne levere det til absolutt alle. Det finnes ingen politiker, eller noen annen,som ikke ønsker seg en god og, ja, bedre skole. Men vi kommer aldri å ha 100 prosent topp motiverte lærere og elever. Etc. Etc. Det forhindrrer selvefølgelig ikke at vi må prøvea, at modeller prøves ut og at det er tema med både bevilgninger og om offentlig eller private aktører driver det best. Men...

Politikerne representer folket, og de gjør det litt for godt. Derfor er det få som setter spørsmålstegn ved hovedtrekkene i dagens samfunn. Kan vi fortsette på vår ekstremt materialistiske vei? Hvor mange nordmenn tåler kloden? Hvor lenge kan vi drive på med å bruke stadig mer energi? 

Er det slik at vi, mitt i uværet, har glemt av klimaproblematikken og tenker at det var SÅ 2007? (Og når jeg skriver dette sitter jeg på ny i ett fly) 

Skal vi fortsette å øke tilførselen av kjemikalier på feil plass i kretsloppet?

Er det et mål å kunne overlevere kloden i en bedre stand til neste generasjon og hva vil det i så fall bety?

Jeg hørte ikke noe om dette i valgkampen og det gjorde meg skuffet. Det jeg hørte var hvor mange som elsket at Ola Borten Moe ga miljøbevegelsen noen stikk. Kritikken min går ikke i første hånd mot energiministeren. Han torgførte kun det som er den gjengse politikk, og som har vært det i lang tid.

Hovedproblemet er at vi allesammen bryr oss om miljø en gang iblant og ellers bruker vår politiske energi på hvordan vi skal få brukt opp mer av jordens ressurser, hvordan vi skal få lavere energipriser, bedre tilrettelegging for trafikkvekst, lavere skatter og hvordan vi skal kunne øke vårt materielle forbruk enda mer.

Den som vil ha mer av dette vinner valg og i valgkampen er det vanskelig å gå særlig på tvers av velgerne.

Samtidig så synes jeg at de aller fleste mennesker er fornuftige. De ser at det ikke er materielt velstand som gir lykke. De er gla i naturen. De stiller opp på dugnader. De vil, presis som våre folkevalgte, vel. også for kommende generasjoner.

Men kombinasjonen velgere, kandidater og valgkamp fungerer ikke så bra. Men finnes det noen alternativ? Jeg tror løsningen ligger i at vi alle tenker mer på miljø, mer på de som kommer etter oss, i våre daglige handlinger og når vi skal stemme frem kandidater. Då kommer også mediene på banen. Og dyktige politiske kandidater må prøve å være våre ledere i disse spørsmål.

Dette er hva jeg mener, men hva syns du?

Jeg liker ikke krim (=sv.deckare)

Bokhandelen er fyllt opp av kokebøker og krim, men romanene får mindre og mindre plass. Grunnen er selvfølgelig at de forrige selger så bra. Folk må selvfølgelig få like både kokebøker og krim, men...

Årsaken til at jeg har trøttnet på krim er at jeg mener de er kjedelig forutsigbare. Det starter med at noen blir myrdet og slutter med at helten finner ut hvem som gjorde det. Thats it.

En kokk dølger sine misstak i mayonaise. En musikker kan dølge sine i volym og en dårlig krimforfatter dølger sine i seriemord og gjennom å fleske på med blodige scener.

En roman derimot. Ingen vet hvordan den begynner, ingen vet hvordan den fortsetter, ingen vet hvordan den slutter. (Noen unntak da!)

Er du enig?

Fotballen lever - live og lokalt

Visst er det fascinerende når landslag skal ut i kvalikk. Og å se Barcelona spille fotball på sitt beste er for meg bedre enn det meste av kunst her i verden, men....

Det er jo noe latterlig over at bare de engelske fotballklubbene svidde av over 4,2 milliarder kroner på to måneder. Og det er bare i England. De fem største klubbene, Arsenal, Chelsea, Liverpool, Manchester City og Manchester United, stod for rundt 66 prosent av summen. Det blir ikke direkte konkurranse på like villkår.

Eller at spillerlønningene når nye høyder, når de allerede var for høye. Samuel Eto har nå en lønn på 3,1 millioner kroner i uken! Han kommer fra et fattig land i verden og spiller i et annet.

Jeg kommer ikke til å slutte å følge mitt lag, et av de verste i denne sammenheng, men....

For alle oss som elsker fotball finnes det et godt alternativ, og det er å følge amatørfotballen. Her er det lag uten ansatte og uten spillerlønninger med med et utrolig engasjement.

Jeg synes det er utrolig hyggelig å gå ned til min lokale arena, Framnes, og følge I.L. Fram i 4. divisjon. Det skal jeg gjøre nå i kveld. Da kan man følge de lokale heltene, få seg en kopp kaffe og høre på rekker av ekspertkommentarer fra sidelinja.

Mange foreldre og besteforeldre følger sine kjæres første trinn på fotballbanen. Aldri er det så fullt på parkeringsplassen som når 6-7-åringene har sine første turneringer. Men jeg har en anbefaling om å også ta med dem på det lokale lagets hjemmekamper. Det er et godt alternativ til TV-kamper.

Og du vet at her er det ikke er noen penger de spiller for. Det er ekte vare.