R-E-S-P-E-C-T

Aretha Franklin hade rätt

I en mer än läsvärd artikel i New York Times (också publicerad i norska Innsikt) skriver Kwame Anthony Appiah om hur traditioner kan förändras. Artikeln bygger på boken The Honour Code - How Moral Revolutions Happens. 

Författaren beskrivet hur missionärer i Kenya för 80 år sedan misslyckades med en kampanj mot kvinnlig könsstympning. Traditionen var på väg att försvinna, men när folk utifrån prövade detta tog befolkningen och försvarade sin tradition och det blev en del av den nationella frigörelsen att hålla på traditionerna. De kände att respekten för deras traditionen inte fanns. Så könsstympningen  blev vanligare igen. 

I Senegal 65 år senare lyckades man genomföra denna viktiga ändring. De startade inte med kampanj mot något, men hade generellt folkbildande om  mänskliga rättigheter. Ut från det kom invånarna i en byn Tostan fram till att könsstympning var oönskad. Regeringen följde upp efter en tid, med lagstiftning, mot könsstympning. Då kände invånare att respekten för deras traditioner försvann och det blev ett tillbakaslag. Men i Tostan tog de på nytt initiativet och männen där bestämde sig för att bara vilja gifta sig med de som inte var lemlästade. Då funkade det. 

På samma sätt var det i Kina där det makabra fotbindandet var tradition. Tårna skulle traditionellt bindas under fötterna så blev så små som möjligt. Det var tortyr, men också hög status som markerade   att man inte behövde att gå långt, men också försvårade otrohet. Detta var väldigt vanligt. 

Förändring var möjlig först när aktivister framhöll sin respekt för den kinesiska civilisationen samtidigt som de förespråkade förändring. Detta beskrivs på en övertygande.

Appiah uppsummerar artikeln med att de som vill ha ändring måste börja med dialog baserad på ömsesidig respekt. Därefter måste man få lokala ändringsvilliga att förplikta sig och andra till förändring. 

Jag tror att receptet gäller för mycket här i livet. Om jag har förstått startade den nu fruktansvärda afghanska islamificeringen bland annat med  att kommunistregimen förbjöd kvinnor att bära traditionella slöjor. God tanke, men ingen smart strategi som har förstört landet i nästan 40 år.

Kanske var det också det som gick snett med de så kallade 
Muhammed-karikatyrerna. När folk kände att något som var heligt för dem blev trampat på så svarade de inte med att älska yttrandefrihet. Är inte det ganska enkel psykologi och något vi borde lära av - i stora och små frågor?

När man ska påverka medmänniskor, sina barn, sina kollegor etc. så hjälper det att visa dem respekt. Jag tror i alla fall att jag själv funkar så. Gör du?

Til forsvar for Oslo Vest

Blant de jeg følger på Twitter er det en artikkel som i dag går sin seiersgang. Aslak Nore har i VG skrevet om ”Hat på Oslo Vest”. Der beskriver han ”de dannede islamkritikernes stemmeleie var nasalt, manerene høflige og den stripe skjorten uklanderlig”. Han tar også opp spenningen mellom disse og ”alliansen mellom arbeiderbevegelsen og sentrale embetsmannsfamilier og nevner naturlig nok familiene Brundtland og Stoltenberg.

Nore skriver ”Det er mot dette bakteppet Breviks dype selvforakt og rabiate hat mot Arbeiderpartiet må forstås”. Hmmm.

Jeg kjenner ikke Oslo godt. Men jeg kjenner kommentarskrivere brukbart. En oppgave for standen er å søke forklaringer på hva som skjer i samfunnet. Og det må være lov å prøve.

Det er vanskelig å tro at hatet er koblet til en geografisk del av en by. Hvis denne terrorgalningen hadde kommet fra Oslo øst, ville kommentarorer også prøvd å forklare det med geografi. ”Avmakten i Oslo øst skaper hat” kunne vært tittelen. Jeg er helt sikker på at om terroristen hadde kommet fra Bygde-Norge så hadde det vart spaltekilometer om fremmedfientlighet på bygdene. Hvis han hadde kommet fra en småstad så hadde det blitt koblet på som en naturlig forklaring på dådet. O.s.v.

Kronikken gjør også noe mer, som forfatteren ikke nødvendigvis ønsker. Den deler ut en skyld. Hvis du bor på Oslo Vest så tenk på at det er fra ditt miljø terroristen kommer. Hvis du føler tilhørighet til din bydel så ta inn over deg at terroristen gjennomførte sine handlinger fordi han kom fra din bydel.

Jeg som bor på bygda kjenner meg igjen. Hver gang noen skriver om at folk på bygda er slik og slik så føler jeg det som at noen anklager meg – bare for det jeg har valgt å bo utenfor byen.

Det er riktig å prøve å finne svar - å forklare hva som har skjedd. Men jeg tror ikke ugjerningen går å koble geografisk. Hvis det hadde vært slik, burde slike ting skje oftere. Heldigvis gjør de ikke det.

Utrolige fiskesubsidier i EU

Det er kjent at fiskebestanden beskattes hardt. Samtidig så gis det store subsidier for å holde fisket i gang. Flere EU-land, uten kyst, får store beløp til å holde fiskeflåten i gang. Det gjelder land som Ungarn, Tsjekkia og Slovakia. I følge rapporten "European Union and Fishing Subsidies" gikk det i 2009 $ 4,5 milliarder doller til EUs fiskeflåte.

I følge rapporten er det slik at omtrent halvparten av mottakerlandene får mer i subsidier enn verdien av fangsten.

Subsidiene har også noen groteske deler der folk har fått støtte for å investere i sin fiskeflåte for å straks etterpå ha fått erstatning for å legge båtene på land. En rekke virksomheter etterforskes for illegalt fiske får også støtte. En gruppering som flere ganger er blitt tatt for illegalt fiske har fått 15 millioner euro i subsidier, skriver The Independant.

Kanskje går noen av subsidiene til å opprettholde et småskalig fiske og en kystkultur? Jeg vet ikke, men det kunne man ha forståelse for. Men mesteparten går nok til store industrifiskebåter som truer flere fiskebestand.

Vilken förebild önskar DN?

Under rubriken "Farligt tal i Turkiet" kritiserar Dagens Nyheter Turkiet på ledarplats. Det är helt ok. Alla land och alla regeringar har precis som var en av oss gjort något som förtjänar kritik. Det gäller inte minst Turkiet som får kritik från Amnesty för att de använder tortyr och t.ex. inte skyddar homosexuella tillräckligt bra.

Men den rädsla som kommentaren visar för att Turkiet skall vara en förebild för vaknande demokratier runt Medelhavet är ändå märklig.

Jag tycker det är stiligt, och hoppingivande, att den turkiska premiärministern Erdogan tas väl emot på sin resa till Egypten, Libyen och Tunisien. Som utgångspunkt är det positivt att det är Turkiet som blir förebilden för dessa land. Vilket land tycker DNs ledarskribenter att det borde vara.

Det ser ut som att det är relationen med Israel som gör DN så skeptisk. ¨Varför? Israel och Turkiet har varit kompisar i många år. Men när Israel skjöt i hjäl nio turkar som var på väg med en hjälpsänding till Gaza 2009 ändrades detta snabbt. Är det Turkiets fel?

DN tar också upp att Turkiet vill ha Palestina som en FN-stat. Det skulle bara fattas, och det kommer många länder att rösta för. Det hoppas jag att Sverige också gör - och om Israels regering var klok så gjorde de detsamma. Då kunde de för en gångs skull göra något som förbättrade relationen till sina grannländer. De brukar vara experten på det motsatta.

Mycket har hänt runt Medelhavet på ett halvår. Det är en fantastisk utveckling som vi får hoppas fortsätter och det finns absolut många värre förebilder än Turkiet för dessa nya regimer.

Hva valget kunne ha dreid seg om

Når nå valgnattens seierchampagne og gravøl er drukket opp, de fleste kabaler lagt og våre valgte representanter forbereder seg til fire års tjeneste bør vi kanskje reflektere over valget.

Det startet forferderlig, fortsatte så imponerende verdig og sluttet med ett gjesp.

Jeg tror ikke vi er tjent med mer personangrep for å få en interessant valgkamp. Jeg tror heller ikke vi trenger mer negativ omtale om forslagene til de politiske motstanderne. Politikens hovedproblem tror jeg er at "alle" egentlig er så enige.

Alle vil ha god eldreomsorg Og ingen kommer noensinne å kunne levere det til absolutt alle. Det finnes ingen politiker, eller noen annen,som ikke ønsker seg en god og, ja, bedre skole. Men vi kommer aldri å ha 100 prosent topp motiverte lærere og elever. Etc. Etc. Det forhindrrer selvefølgelig ikke at vi må prøvea, at modeller prøves ut og at det er tema med både bevilgninger og om offentlig eller private aktører driver det best. Men...

Politikerne representer folket, og de gjør det litt for godt. Derfor er det få som setter spørsmålstegn ved hovedtrekkene i dagens samfunn. Kan vi fortsette på vår ekstremt materialistiske vei? Hvor mange nordmenn tåler kloden? Hvor lenge kan vi drive på med å bruke stadig mer energi? 

Er det slik at vi, mitt i uværet, har glemt av klimaproblematikken og tenker at det var SÅ 2007? (Og når jeg skriver dette sitter jeg på ny i ett fly) 

Skal vi fortsette å øke tilførselen av kjemikalier på feil plass i kretsloppet?

Er det et mål å kunne overlevere kloden i en bedre stand til neste generasjon og hva vil det i så fall bety?

Jeg hørte ikke noe om dette i valgkampen og det gjorde meg skuffet. Det jeg hørte var hvor mange som elsket at Ola Borten Moe ga miljøbevegelsen noen stikk. Kritikken min går ikke i første hånd mot energiministeren. Han torgførte kun det som er den gjengse politikk, og som har vært det i lang tid.

Hovedproblemet er at vi allesammen bryr oss om miljø en gang iblant og ellers bruker vår politiske energi på hvordan vi skal få brukt opp mer av jordens ressurser, hvordan vi skal få lavere energipriser, bedre tilrettelegging for trafikkvekst, lavere skatter og hvordan vi skal kunne øke vårt materielle forbruk enda mer.

Den som vil ha mer av dette vinner valg og i valgkampen er det vanskelig å gå særlig på tvers av velgerne.

Samtidig så synes jeg at de aller fleste mennesker er fornuftige. De ser at det ikke er materielt velstand som gir lykke. De er gla i naturen. De stiller opp på dugnader. De vil, presis som våre folkevalgte, vel. også for kommende generasjoner.

Men kombinasjonen velgere, kandidater og valgkamp fungerer ikke så bra. Men finnes det noen alternativ? Jeg tror løsningen ligger i at vi alle tenker mer på miljø, mer på de som kommer etter oss, i våre daglige handlinger og når vi skal stemme frem kandidater. Då kommer også mediene på banen. Og dyktige politiske kandidater må prøve å være våre ledere i disse spørsmål.

Dette er hva jeg mener, men hva syns du?

Jeg liker ikke krim (=sv.deckare)

Bokhandelen er fyllt opp av kokebøker og krim, men romanene får mindre og mindre plass. Grunnen er selvfølgelig at de forrige selger så bra. Folk må selvfølgelig få like både kokebøker og krim, men...

Årsaken til at jeg har trøttnet på krim er at jeg mener de er kjedelig forutsigbare. Det starter med at noen blir myrdet og slutter med at helten finner ut hvem som gjorde det. Thats it.

En kokk dølger sine misstak i mayonaise. En musikker kan dølge sine i volym og en dårlig krimforfatter dølger sine i seriemord og gjennom å fleske på med blodige scener.

En roman derimot. Ingen vet hvordan den begynner, ingen vet hvordan den fortsetter, ingen vet hvordan den slutter. (Noen unntak da!)

Er du enig?

Fotballen lever - live og lokalt

Visst er det fascinerende når landslag skal ut i kvalikk. Og å se Barcelona spille fotball på sitt beste er for meg bedre enn det meste av kunst her i verden, men....

Det er jo noe latterlig over at bare de engelske fotballklubbene svidde av over 4,2 milliarder kroner på to måneder. Og det er bare i England. De fem største klubbene, Arsenal, Chelsea, Liverpool, Manchester City og Manchester United, stod for rundt 66 prosent av summen. Det blir ikke direkte konkurranse på like villkår.

Eller at spillerlønningene når nye høyder, når de allerede var for høye. Samuel Eto har nå en lønn på 3,1 millioner kroner i uken! Han kommer fra et fattig land i verden og spiller i et annet.

Jeg kommer ikke til å slutte å følge mitt lag, et av de verste i denne sammenheng, men....

For alle oss som elsker fotball finnes det et godt alternativ, og det er å følge amatørfotballen. Her er det lag uten ansatte og uten spillerlønninger med med et utrolig engasjement.

Jeg synes det er utrolig hyggelig å gå ned til min lokale arena, Framnes, og følge I.L. Fram i 4. divisjon. Det skal jeg gjøre nå i kveld. Da kan man følge de lokale heltene, få seg en kopp kaffe og høre på rekker av ekspertkommentarer fra sidelinja.

Mange foreldre og besteforeldre følger sine kjæres første trinn på fotballbanen. Aldri er det så fullt på parkeringsplassen som når 6-7-åringene har sine første turneringer. Men jeg har en anbefaling om å også ta med dem på det lokale lagets hjemmekamper. Det er et godt alternativ til TV-kamper.

Og du vet at her er det ikke er noen penger de spiller for. Det er ekte vare.