Hurra for at noen vil være leder

Jeg er rådgiver og det er utrolig avslappende. Å få gi råd, men slippe å ta alt ansvar. I ca. ti år var jeg leder på ulike nivåer og det var lærerikt. Men for egen del synes jeg det er utrolig godt å ikke være det nå. Bra at det er så mange andre som har viljen.

For noen er trykket værre enn for andre. Jeg begriper for eksempel ikke at noen i det hele tatt har lyst til å bli statsråd. Kanskje er jeg feig, men hvorfor vil de utsette seg for det kjøret? Trykk fra media, forventninger fra eget parti, dårlige meningsmålinger som stikker som kniver i magen, dårlig samvittighet på hjemmebane, glapp i kontakten med venner og utrolig mye ansvar både for det en selv gjør og sier og det andre i departementet foretar seg.

Det kan høres ut som en straff, men likevel står mange i kø for å havne der. Jeg kjenner flere som er eller har vært statsråder og det er jo stort sett hyggelige mennesker. Likevel har de frivilligt valgt det. Merklige saker.

Nå er justisminister Knut Storberget blitt sykmeldt. Han er ikke min favorittstatsråd, men det er lite hyggelig når de klapper sammen etter press. Heldigvis får han støtte fra norsk politiks mest ydmyke person, Lars Sponheim. Just kidding:-) Selvfølgelig må Sponheim si at kjøret er selvforskylt.

I Aftenpostens A-magasinet, ikke på nett, har de i dag en god artikkel om "heksejakt på jobben". Den handler om anonyme arbeidsmiljøundersøkelser og hvordan de blir brukt for å ta knekken på ledere som noen ansatt har noe imot. De kan selvsagt avdekke vesentlige ting. Men de kan også brukes til "sladder og brønnpissing satt i system" som psykolog Jan Atle Andersen sier til A-magasinet. Det er naturligvis ikke regeln, men slike undersøkelser kan ytterligere bidra til at lederlivet ikke er noe man bør utsette seg for.

Som regel går ting greit. De fleste er ikke ledere på statsrådsnivå. Alt er skalert ned. Men selv synes jeg, i hvert fall nå, at livet er mye bedre når en kan egne seg åt oppgaver isteden for en himla massa ansvar og / eller personalledelse.

Jeg er dypt takknemlig for at noen vil ta på seg lederoppgaver.

Jeg tror det er noen ambisjonsgen som mangler - eller er det bare latskap. Min egen relativt blygsamme ledererfaring kommer fra:

Leder for Centerns Ungdomsførbund 1987-1990 (Ca. 30 000 medlemmer)

3,5 år som Chefredaktör og Verkställande direktör i det lille avisselskapet Västerbygden 1991-1995

Informasjonssjef, og i perioder assisterende og fungerende generalsekretær i Senterpartiet 1995-1997

1997-2002 arbeidet jeg i Sør-Trøndelag fylkeskommune, på slutten som informasjonssjef.

2005-2008 var jeg leder for Idrettslaget Fram.

Siden 2006 er jeg styreleder for Gjensidige Stjørdal Brannkasse.

Meningslösa årets-kåringar

Gud vad trött jag är på alla priser, alle kåringar och låtsas-vara-viktiga-händelser som fyller medierna med ointressant nonsens.

Det gäller alt från bästa bok, låt och film till bästa idrottsprestation eller årets trönder eller svensk.

Vi startar med idrottarna. De tävlar på idrottsarenaer och vi får tro att den bästa vinner. Varför skall då en jury peka ut någon som bättre än de andra? Prestationerna kan tala för sig själv.
Innanför kulturen är detta verre än i alla andra sektorer. Smaken är som baken, delad. Vad man gillar varierar inte bara mellan människor, men också mellan vad man gör för övrig, vilket humör man är på och hur skall man kunna jämföra Springsteen med Pink Floyd, Timbuktu med Bellman eller E.S.T. med Verdi?

På samma sätt är det med böcker och filmer. Eller kock.

Det har också blivit en sjuka att utse årets personer. Sedan Time Magazine 1927 utsåg Charles Lindberg til Man of the year har många anslutit sig till denna genre.
Och varför skall någon peka ut årets julklapp? Årets bil? Årets kulturkommun, Årets blogg, årets bröllopsfotograf, årets fågel, årets homo, årets leverantör, Årets Subseaselskap, årets reklamfilm, årets frisör, årets linköpingsbo, årets körledare, årets jazzkommun, årets Ruter Dam, årets traktor, årets köpstråk, årets ekonomijournalist o.s.v. o.s.v in det oändliga.

Varför är det så?
Jag tror att det beror på:

• Önskan om uppmärksamhet.
• Någon betalar för att få makten att bestämma vad som har varit viktigast.
• Juryn känner sig viktig.

Det är en etablerad sannhet i kommunikasjonsskrået att om du inte kan få uppmärksamhet om en sak så kan du alltid innstifta ett pris så skriver medierna om det.

Jag hör redan motargumenten: Kan vi inte få ha lite glamour? Jo, men då kan den väl vara äkta. Gå i hop med vänner och grannar och ordna en glamorös fest.

Det är ju ingen som blir skadad av sådan priser och tävlingar? Kanske inte, men det bort uppmärksamheten från verkliga händelser.

Vill du avskaffa nobelpriserna? Nej, och där är jag också fast. Jag tror nobelpriserna har bidragit till en bättre värld, innanför forskning, innanför fredsutveckling och själv har jag genom litteraturpriserna fått upp ögonen för flera väldigt bra författare. Men ju fler priser som delas ut – desto mindre betydelse får varje enskilt pris.

Måste du vara smakpolis för vad alla skall tycka? Nej, jag har inte heller föreslagit något förbud mot priser och det jag tycker är ointressanta TV-program, men jag vill ända säga vad jag tycker om dem.

Nja til Hijab

I Norge er det nå het debatt om det skal være tillatt å ha hijab i politiet / polisen. Folk har sterke meninger før og imot.

Hvis jeg har forstått det riktig er det mulig å bruke Hijab til politidrakten i Sverige og England. I Tyrkia er det absolutt forbudt, mens mange andre land ikke helt har funnet balansen. I Danmark sa Domstolsstyrelsen først at det var ok for dommere å ha hijab i rettssalen. Siden kom regjering og folketing på banen med totalforbud mot alle som kan tolkes som religiøse symboler, fra et kors i halskjeden til turbaner.

Det finnes gode argument for og imot. De er best summert av Njål Høstmælingen i Instituttet for Menneskerettigheter i dagens Aftenposten. Les den!

Jeg tror han og for såvidt også statsminister Stoltenberg har riktig utgangspunkter. Dette er en sak som vi godt kan debattere en stund før vi lander den. Personlig skjønner jeg ikke hvorfor det skal være så viktig å ha slike symboler. Men jeg ser heller ikke problemet med at et fåtall personer kommer til å bruke en hijab. Sier du burka derimot så sier jeg nei.

Jeg kommer til å leve godt uansett hva resultatet blir av denne debatten, men regelverket må prøve å balansere behovet for å rekruttere flere grupper til slike yrken og at de skal kunne oppfattes som lagens lange arm av alle borgere. Det kan også være ok å tenke igjennom hvilke konsekvenser et forbud, eller en tillatelse innebærer for alle andre merkelige ting vi mennesker tar på oss. Fra punkfrisyren til rare tatueringer til en partinål på en leges skjorte.

Ny vår for Norden?

Forrige utenriksminister i Norge, Thorvald Stoltenberg, presenterte på mandagen en rapport om nordiskt sikkerhetspolitisk arbeid. Det er mange langtgående forslag om blant annet. felles innsatsstyrker, overvåking, katastrofeenheter og samarbeid mot digitale angrep. Ikke værst!

Rapporten fikk meget positivt mottakelse fra de nordiske utenriksministrene. Jeg tror at et slikt samarbeid har sterkt folklig støtte, i hvert fall i Norge, Sverige og på Island. Men også hos mange dansker og finner. Men også hos ekspertene.

"De tre lands forsvar har mange likheter og har i lengre tid samarbeidet innenfor en rekke områder. Landenes forsvar står overfor de samme utfordringer og muligheter: begrensede økonomiske ressurser og små volum gjør det mer komplisert å opprettholde og videreutvikle evnen til å løse oppgavene", skrev forsvarsjefene i Finland, Norge och Sverige 2008.

Samarbeidet kan også bli bedre på mange andre områder. Vi kunne hatt et tettere økonomisk samarbeid. Konkrete tiltak innenfor kommunikasjon vil være viktig. En utvikling av jernbanen Sundsvall-Trondheim havn kan gi en transportkorridor mot Atlanten for å unngå flaskehalser i det europeiske transportsystem.

Håkan Larsson, kandidat til EU-parlamentet från Sverige, skrev nylig om at EU fra 1.juli 2009 innfører krav på at alle varer som skal inn og ut av Unionens ytre grens må forhåndsmeldes. Regeringene i Norge og Sverige har reagert, men ennå har ikke de fått gjennomslag. Det ville være virkelig ille, hvis det blir virklighet!

Eller hva synes du?

Är det dags att bygga ut kärnkraften?

I dag har den svenska regeringen öppnat för en utbyggnad av kärnkraften. De vill inte längre ha ett förbud mot nybyggnad av kärnkraftverk. Uppgörelsen innehåller också en hel del andra energisatsningar.

En gång i tiden blev jag politiskt aktiv för att jag var motståndare till kärnkraft. Det var en gång strax efter stenåldern på mitten av 1970-talet. Sedan den gång har det runnit mycket kylvatten genom reaktorerna. Är det fortfarande anledning till att vara kärnkraftsmotståndare?

Det har gått några år. Vi har haft några halvstora olyckor i förbindelse med själva reaktordriften. Men den verklig stora kom våren 1986 när becquerelstrålningen blev dramatiskt hög i en skog nära dig. Vi snackar förstås om Tjernobyl. Renköttet fick kastas, fåren fick inte äta svamp och det många hundra mil bort. I Ukraina fick människor böta med livet och hela områden blev stängda.

Antagligen har riskerna med att driva kärnkraftverk blivit mindre i takt med mer erfarenhet och strängare krav. Men antagligen inte helt säkra.

Det viktigaste argumentet för mig var att det inte fanns någonstans att göra av kärnkraftsavfallet i löpet av de 10 000-tals år de ger livsfarlig strålning. Sedan dess har de utvecklat en massa lösningar med kopparinslutna betongklumpar som körs in i bergrum. Men är det tillräckligt?

Nej, det tycker inte jag. Jag tror inte att det är en tillräckligt bra lösning för att stå emot till exempel de istider som vi vet kommer. (Åtminstone enligt mina barns naturkunskapsböcker). Jag tror inte heller att vi kommer att kunna utveckla en helt säker lösning för den sortens avfall. Det är fortfarande så att vi av bekvämlighet, och för att vi kan få ström några ören billigare, produserar avfall som vi inte vet hur vi skall behandla säkert. Det är fortfarande så att vi lämnar problemen till kommande generation och det är djävligt (i ordets rätta bemärkelse) omoraliskt.

På senare år måste vi väl konstatera att risken för riktigt stora terrordåd har ökat betydligt. Kärnkraftverk, kärnkraftsavfall, plutonium och radioaktivt smittade materialer måste var otroligt attraktiva för terrorister.

Några menar att det är nödvändigt med kärnkraft för att klara klimatfrågan. Men enligt FNs klimapanel är det bara realistiskt att bygga ut kärnkraften från 16 till 18 procent av världens strömproduksjon. Då är det en otroligt dålig lösning att gå för att bygga ut kärnkraften.

Satsa på alternativ och energieffektivisering istället.