USA og noen andre land

Det er allerede skrevet alt for mye om det amerikanske valget. Likevel, her kommer noen linjer om de viktigste lærdommene og om at det finnes flere land i verden enn USA.

På spørsmålet «Er du fornøyd eller misfornøyd med utviklingen i USA» var befolkningen for ti år siden delt på midten. De siste fem årene har det vært nesten 75 prosent som har vært misfornøyde.

Mange mener det er blitt så mye verre at de ikke har noe å tape. Jason «Timbuktu» Diakité beskriver det på en god måte. Han er en mann, som etter hva jeg forstår har «hjertat på rette staden». Midt under valgkampen får han plutselig se sin uncle Obi være på bildene bak Trump, med kepsen «Make America great again». Han lurte på hvordan hans onkel kunne støtte republikanernes kandidat. Så han ringte ham.

«Jeg kommer til å stemme på Trump. Du forstår,jeg har stemt på og arbeidet for Demokratene i 42 år. Jeg har sett hvor ille det har gått for svarte amerikaner under deres lederskap. Jeg har gjort min research. Jeg har to masterseksamen. Når jeg ser statistikken over hvor mange svarte i USA som er arbeidsledige, sitter i fengsel eller som ligger på kirkegardene ser jeg hvor ille det har gått i dette landet. Vi behøver forandring nå. Ikke mer av det samme.

Hillary Clinton ble naturlig nok sett på som det samme. Kanskje kunne Saunders ha stått for den samme utenfra vinden som Trump. Noen som ønsket at ting skulle bli annerledes. Noe som ikke var så sterkt forbunden med det bestående.

Når forskjellene i et samfunn blir for store, folk ikke føler seg sett eller verdsatt. Når lønningene er så dårlige at de må ha to jobber for å klare seg, da er det klart at de tørster etter forandring.



Negativ kampanje
Det har i et tiår vært mye snakk om negative campaining og uro over det, Det har vært framsnakking og sørlig bris med govær sammenlignet med den storm av negativ kampanje som har overtatt fokus helt i valgkampen. Trump har hovedansvaret.
Den beste analysen om valget som jeg hørte var noen som sa at:
«Når valget handler om Clinton vinner Trump og når valget handler om Trump vinner Clinton. Begge kandidatene vill at valget skulle handle om Trump. «

Polariseringen kommer til å fortsette. Hvilket hat kommer valgresultatet å utløse? Jeg tror ikke de skal redusere anslagene til Secret Service nå….

Et poeng til bare.
USA er viktig, men presidentvalget får alt for stor oppmerksomhet, sammenlignet med andre valg. Vi vet navn på hver galning som utroper seg til presidentkandidat, men vi vet ikke hvilke som er statsministrer og presidenter i de andre nordiske land.
Og hvem er president i EU, Kina og Inda? Hvor ble det av dekningen av valget av ny generalsekretær i FN?
Våre medier kunne med fordel tone ned USA-valget noe og bruke mer tid på andre viktigere handelspartnere etc.
Og vi lesere kanskje kan klikke litt mindre og lese litt mer?

Trump kunne blitt valgt her også

Forhåpentligvis kan vi om noen dager puste lettet ut over at Trump likevel ikke ble valgt. Vi kan tenke at det er utrolig at USA i det hele tatt kom på ideen, men er vi sikker på at hans likesinnede ikke får makt her? Har vi ikke allerede små-Trumper over alt i Europa?

Lederstilen er kanskje ikke like narsissistisk som Trumps. De tråkker heller ikke like provoserende på alt som heter statsmannsskikk. Mannen er jo en personlig fiende av god tone. Likevel, vi har dem allerede også på denne siden av Atlanteren.

Magasinet «Foreign Policy» skrev i sommer at flere europeiske land, som Finland, Ungarn, Latvia, Litauen, Norge og Sveits, har fått høyrepopulister helt inn i regjeringen. Berlusconi ble valgt til statsminister flere ganger. Det finnes også venstrepopulister der Hugo Chavez i Venezuela var den mest kjente.

I mitt gamle hjemland har Sverigedemokraterna fått ca. ti prosent av stemmene i de to siste valgene. Noe lengre sør er «Alternativ for Tyskland» raskt voksende. I Nederland kan den rasismetiltalte Geert Wilders bli neste statsminister.

Eller ta Sarkoszy som har tenkt seg tilbake som president når Frankrike neste år holder valg. De sier nå at han «trumpifiserer» den franske politiske debatten med falske og nedsettende uttalelser.
Vi i Europa bør ikke se ned på det amerikanske folk som gir betydelig støtte til Trump. Vi har lignende fenomen her – i nesten alle land. Men hva beror det på og hva er populisme?

Jeg tror det finnes minst tre forklaringer på hvorfor:
1. En hel del folk føler seg utenfor «de der oppe» med innflytelse og penger. De føler seg ikke verdsatt.

2. De tradisjonelle partiene, og politikerne som styrer, framstår som mer og mer like hverandre. Hvis noen skiller seg ut får de svi så mye i debatten at de justerer sine standpunkt. KrF er vel knappest imot abort lengre? Høyre og Frp har gjort offentlig sektor rekordstor. Arbeiderpartiet argumenter imot hver gang Høyre vil senke den, men vil ikke gjeninnføre et høyere skattenivå etter at den er senket.

3. En betydelig andel av folket er imot noen utviklingstrekk. Alt fra at forskjellene i samfunnet vokser til motstand mot innvandring eller kranglete regler. Alt dette er jo synspunkter som alle må få ha og som det er viktig å lytte til.

Problemet oppstår når dette kombineres med populisme. I en strålende artikkel i Morgenbladet nå i oktober forklarte den tyske professoren Jan-Werner Müller hva som skiller populisme fra annen argumentasjon:
«Populister vil hevde de sitter på et slags moralsk monopol på å kunne representere det virkelige folket. De, og bare de, kan formidle folkemeningen».

Han peker på at det er stor forskjell på å si «vi vil også bli hørt» og å si «vi er de eneste som fortjener å bli hørt». Radikal populisme hevder at ikke alle borgere tilhører folket og at ingen av de andre partiene representerer folket.

I Norge har vi jo også hørt noen fortelle at nettopp de representer «folk flest». Trump bygger mye av sin kampanje på at han representerer folket, og at det handler om han mot resten. Motstanderen er en skurk. Hvis han ikke vinner så er valget ikke gjennomført på en riktig måte.

I debatt er det viktig å lytte til folks synspunkter, også når vi er uenige, men aldri akseptere at kun noen representerer folkets mening. Din mening er verdt like mye som min, men ikke heller mer. Når en majoritet stemmer på folkevalgte som mener at vi ikke kan stenge grensene, eller som foretrekker et regelverk som er likt for alle, så er det disse som faktisk har retten til å styre landet. Hatbudskap må ikke bli normalt.

Vi må heller ikke gjøre populistene farligere enn hva de er. Når vi blir skremt og opptreder ugjennomtenkt så styrker vi deres sak.

Er det vi menn som er mest populistiske? Ting tyder på det. Om meningsmålingene i USA er riktige så skulle det vært et tydelig flertall for Trump om mennene fikk bestemme. Nettstedet FiveThirtyEight har kommet fram til at med kun mannlige stemmer ville Trump fått 350 valgmenn mot 188 for Clinton. Hvis kun kvinner stemte ville Clinton vunnet med 458 mot 80. Det er stor forskjell!

Det er jo smått utrolig at de i et land med over 300 millioner innbyggere ikke kan finne kandidater som er mer samlende. Selv om Obama ikke har klart alt i håpet på så er det tvilsomt om jeg kommer til å oppleve et amerikansk presidentpar jeg har så stor respekt for som dagens.

Det er komisk at Trump heter Donald, for han hører jo hjemme i det bladet. Han er som den sinte naboen og det er ikke frisyren som er problemet. Egentlig ikke ham selv heller, men at det finnes grobunn for slike som ham. Men det er ikke komisk, men alvor, hvis han blir valgt.

Jeg føler meg ikke helt trygg på at Trump ikke blir valgt til USAs 45 president. De amerikanske velgerne bruker å stemme for forandring og er det noe Hillary Clinton ikke står for er det forandring. Jeg håper på storseier for Clinton, men sikker er jeg ikke.

Finns det bara en president?

Presidentvalet får ingen uppmärksamhet. I alla fall inte här i Norge.

Jo,den amerikanske nomineringsprocessen hos det republikanska partiet får enorm uppmärksamhet. Här beskrivs detaljer om personer som aldrig kommer att vara i närheten av ett ens bli kandidater. Mer eller mindre alla kan namnet på de 3-4 mest aktuella republikanska kandidaterna, och vem som har vunnit i vilka delstater. Men presidentvalet där är ju inte förrän till hösten.

Men i morgon är det ju faktiskt ett spännande presidentval, i grannlandet Finland. Pinsamt nog kom jag på att jag inte en gång visste namnet på de två kandidater som nu har chansen i andra valomgången. Så jag var tvungen att repetera med hjälp av nätet.

Samlingspartiets Saulo Niinistö och utmanaren från De gröna, Pekka Haavisto, var det ja.

Vad kommer det sig att vi inte bryr oss om ett riktigt val i grannlandet, men följer detaljer på några partimöten i USA? De har ju en spännande ordning over there, men ändå. Här behöver vi absolut hjälp av våra medier. Rapportera mer från Norden. Rapportera mer från Finland. Skriv gärna något om Island som inte bara handlar om krisen.

Eller vad med det kommande presidentvalet i Kina? De flesta vet inte att presidenten i världens folkrikaste nation heter Hu Jintao. Och det har heller inte skrivits så himla mycket om att han slutar och en ny skall väljas.

Nu är inte alltid val så väldigt spännande i diktaturer, så lite grann får väl kineserna skylla sig själva. Länge innan det kinesiska kommunistpartiet har sin 18:e kongress är det klart att Xi Jinping kommer att bli vald. Borde vi inte få veta lite mer om han som skall styra det extremt viktiga landet Kina?

Ett annat viktigt presidentval kommer att gå av stapeln i Frankrike.

Det är möjligt att rapporteringen är bättre i Sverige än i Norge? Men kära medier, det finns mer än ett land som skall välja president 2012.

Eller är det vi läsare som inte bryr oss. Vad tror du?

Under tiden kan vi ju lyssna på Imperiet:

Du ska va president

Heter en bra låt med Imperiet. Den var inte tillägnad Barack Obama, men president det skall han vara. Är det inte härligt med en president som både uttalar sig och förhoppningsvis får gjort positiva saker? Nästan varje gång George W. Bush uttalade sig, eller någon av hans kumpaner så tänkte man: Oj, oj, nu blir det ändå värre.
I dag har han tagit upp Guantanamo i ett tal. En av hans första åtgärder var ju att börja avveckla fånglägret. Men det har hänt så lite att folk har börjat tvivla på att det kommer att ske. Nu startar avvecklingen. Obama säger att Guantanamo på många sätt motverkat sitt syfte och snarare ökat än minskat nyrekryteringen av terrorister. Dessutom har systemet bevisat sin ineffektivitet då endast tre Guantanamofångar dömts under de sju år lägret funnits.

Argumentationen är god och så totalt motsatt av Bush jr. Den är insiktsfull och gör mig glad. Men Dick Cheney står på sitt.

Tidigare i veckan var nyheten från Obama att det blir nya regler før utsläpp från bilar. De skall ned med 30 procent. 13 stater har under några år førsøkt innföra strängare regler än de nationella. Men det blev stoppat av Bush-administrationen med stöd från bilindustrins lobbyister.

Är det någon mer än Cheney som längtar tillbaka till Bush-adminstrationen?

Obama har tuffare tider framför sig. Jag ær själv skeptisk till om hans krispaket inte blir att kasta pengar ut genom fönstret. Men det är befriande att få goda nyheter från USAs president.
Jag håller på att läsa hans bok från 1994, ”Dreams from my father”. Den ger ett bra innblick i en väldigt speciell personlighet - med god personlig innsikt i många sidor av samhället, inte bara i USA. Genom sina erfarenheter från många delstater, stæder och landsbygd, Indonesien och Kenya klarar att han att se världen från olika perspektiv. Heja Barack!