En vecka efter terrordåden på Utøya och i Oslo har jag problem med att läsa artiklarna, intervjuerna och se bilderna utan att bli illamående. Vi är säkert många som måste ransonera hur mycket vi orkar att följa med på. Och foto på den fanatiska terroristen ger spykänslor.
Samtidigt har det varit en fantastisk vecka. Sällan har så mycket humanism visats fram. Klokskapen har präglat politiska ledare från alla läger. Folket har visat sin omsorg och sin avsky mot sådana dåd.
Som så ofta verkar det fundamentalisterna gör, mot sin avsikt. Det de bekämpar med fega våldsdåd blir starkare. Terroristen har gjort att folk har blivit mer positiva inte bara till de demokratiska partierna generellt, men till Arbeiderpartiet speciellt. Folk har faktiskt också blivit mer positiva till de muslimer han har uttryckt ett sådant hat mot. Aldrig har fundamentalismen stått svagare i Norge.
När en ensam människa kan utföra så mycket ondskap så kan man också känna en stor tacksamhet för att sådana handlingar nästan aldrig genomförs. Vi är så många människor på Jorden att det på något sätt är vackert att vi klarar att leva utan att göra sådan skada.
"Hvis én mann kan skape så mye hat, kan man bare forestille seg hvor mye kjærlighet vi kan skape sammen." Det är bara ett av alla de kloka saker som har blivit sagt under denna vecka. Det är humanistiska sånger snarare än hämnd som gäller.
Lika djävlig som handlingen för en vecka sedan var, lika vacker har reaktionen efteråt varit. Tron på människan är starkare än någon gång.
