Stor-Putin, Mellom-Putin og Litj-Putin

I morgen er det valg i Tyrkia.

Tidligere i vår hadde jeg denne kronikken i Adresseavisen der jeg sammenligner president Erdogan med noen andre ganske udemokratiske ledere som likevel er demokratiskt valgte.

Europa har fått flere statsledere som åpenbart tar udemokratiske veivalg, men som på tross av det blir valgt om og om igjen. Er det til å forstå?
Putin ble valgt av sitt folk til både president og statsminister og president igjen. Human Rights Watch mener at valgutfallene har vært kraftig påvirket av lover Putin har innført. Som kjent har også mange av de verste kritikerne havnet i fengsel eller blitt myrdet uten at det er klarlagt hvem som egentlig står bak.

Putin kommer trolig å sitte kvar så lenge den russiske konstitusjonen tillater, til 2024. Noe annet, en fungerende rettstat som tar oppgjør med korrupsjonen hos makteliten, ville være en katastrofe for ham og hans venner.

Russland ligger nå på plass 148 av 179 på Reporter uten grensers Pressefrihetsindeks. Vi hører at presidenten nesten utelukkende framstilles positivt i media. Selv om dekningen kanskje ikke er veldig annerledes den en konge får i Norge er problemet at Putin har så mye mer makt.

Mellom-Putin

Recip Tayyip Erdogan har siden 2003 styrt Tyrkia, først som statsminister og nå som president. Han kom inn som et frisk pust som ryddet opp etter lang tid med alt for sterk militær innflytelse i Tyrkias politikk. Konstitusjonen ble forandret i en demokratisk retning, med blant annet friere medier og mer uavhengige domstoler.

Nå er den tiden forbi. Jeg var selv i Ankara ved et tydelig vendepunkt, rett før jul i 2013. Istanbuls politisjef ledet en razzia mot ca. 50 personer for korrupsjon og økonomisk kriminalitet. Blant de mistenkte var tre sønner av ministrer i Erdogans regjering. Erdogan reagerte med å sparke politisjefen og skifte ut de som prøvde å holde fast ved konstitusjonen.
Man kunne tro at folk ville snudd ryggen til Erdogan når han tok de korrupsjonsmistenktes parti, men han beskyldte rettsvesenet for å være styrt fra utlandet. Kun et halvår senere blir Erdogan valgt til president. Utrolig!

Nå er flere personer rettsforfulgt for å fornærme presidenten. Minst 84 personer er siden valget i fjor siktet for dette. Det gjelder alt fra en 16-årig student som kalte presidenten for «Sjefs-tyv» til en tidligere missedronning som skal ha fornærmet presidenten på Instagram.
Erdogan har prøvd å begrense sosiale medier og en rekke journalister er fengslet for sin kritikk. I sitt nye gigantiske presidentpalass tar den folkevalgte presidenten skritt for skritt for å innskrenke demokratiet. Det er mer enn paradoksalt.

Litj-Putin

Russland er et naboland. Norge og Tyrkia inngår i samme forsvarsallianse. Politisk er vi på mange vis enda nærmere et annet land som går i samme retning, EU-medlemmet Ungarn. Der har statsminister Victor Orbáns parti Fidesz forandret valgsystemet på en rekke områder slik at det gagner akkurat Fidesz. Samtidig er konstitusjonen forandret til fordel for landets største parti.
Utnevningen av dommere er flyttet fra et uavhengig sammensatt domstolråd til en av parlamentet oppnevnt person. Det er derfor grunnlag for å sette spørsmålstegn ved om de nå har uavhengige domstoler i Ungarn.
Når TV-kanalen RTL drev kritisk journalistikk ble de ilagt en egen reklame-skatt. Orbán framstår på flere måter som en Litj-Putin i EU.
Både Erdogan og Orbán har bakgrunn som framgangsrike fotballspillere. I politikken er de ikke lagspillere, men ser mer ut til å bruke Putins judo for å ta knekken på motstandere.
På verdensbasis står demokratiet sterkere enn noensinne. Likevel velger folket noen ganger andre hensyn. Hva er greia? Være seg russere, tyrkere eller ungarer er dummere enn oss.
Er det vi som ikke forstår at Russland har behov for innflytelse også utenfor eget lands grenser? Undervurderer vi behovet for nasjonalisme? Er vi naive i vårt syn på korrupsjon – og demokrati? Kan vi si hva som er best for andre folk?
Det er i hvert fall grunn til bekymring over at folkevalgte ledere tar udemokratiske grep i tre land som Norge har nær tilknytning til.

Ungern håller på att avskaffa demokratin

Ungern genomför nu en rad ändringar som strider mot alla demokratiska principer. Det är sorliga saker og värre än euro-krisen.

I Skandinavien har vi alltid haft en slags relation med ungrarna. Efter revolten 1956 flydde 100 000? Ungrare landet. Bara till Sverige kom det ca. 8 000. De fanns i min närhet. Familjen hade bekanta som kom till oss ett par gånger i året. Min närmaste granne i radhuset i Trollhättan var ungerska.

Nu sker det skrämmande saker i Ungern på flera fronter. Bak det står det så kallade liberala Fidesz. Innanför domstolarna håller de på att utveckla en modell som lägger til rätta för att domarna kan väljas ut från vilka regeringen gillar. Det strider mot maktfordelingsprinciperna.

Om jag förstår det rätt kommer en regeringsutpekad tjänsteman att föreslå vem som skall få bli domare och sedan är det regeringen som formellt utser dem. Få tvivlar på att de kommer att utnyttja detta för att se till at inga regimkritiska domare blir valda. Samma person skall, om jag har förstått mina ungerska vänner riktigt, bland annat att ha makt att sätta i gång disciplinära undersökningar mot domare. Han eller hon skall också kunna flytta på domare och kunna påverka vem som bestämmer i en bestämd sak. Allt detta strider mot rättstatens principer.

I New York Times skrev nyligen Paul Krugman en interessant artikel om Europa och Ungern. Där pekar han bland annat på att valsystemet nu förändras så att Fidesz lätt skall kunna få egen majoritet – också i fortsättningen.

Baroso har skrivit brev till EU-medlemslandet Ungern där han uttrycker oro för den nya konstitutionen. Statsminister Orban säger att ingen annan kan bestämma vilka lagar Ungern skall anta.

Min norska favoritskribent Sven Egil Omdal skrev också en krönika om Ungern häromdagen: ” Ungarn tar farvel med demokratiet”

Han pekar också på att Fidesz håller på att ta makten över media. Detta är skrämmande saker i ett viktigt och ganska stort centraleuropeiskt land. Nu blir det intressant att se hur EU och Europarådet svarar på avdemokratiseringen i Ungern. Det borde inte vara möjligt för länder som är medlemmar i de organisationerna att ta dessa odemokratiska steg.