R-E-S-P-E-C-T

Aretha Franklin hade rätt

I en mer än läsvärd artikel i New York Times (också publicerad i norska Innsikt) skriver Kwame Anthony Appiah om hur traditioner kan förändras. Artikeln bygger på boken The Honour Code - How Moral Revolutions Happens. 

Författaren beskrivet hur missionärer i Kenya för 80 år sedan misslyckades med en kampanj mot kvinnlig könsstympning. Traditionen var på väg att försvinna, men när folk utifrån prövade detta tog befolkningen och försvarade sin tradition och det blev en del av den nationella frigörelsen att hålla på traditionerna. De kände att respekten för deras traditionen inte fanns. Så könsstympningen  blev vanligare igen. 

I Senegal 65 år senare lyckades man genomföra denna viktiga ändring. De startade inte med kampanj mot något, men hade generellt folkbildande om  mänskliga rättigheter. Ut från det kom invånarna i en byn Tostan fram till att könsstympning var oönskad. Regeringen följde upp efter en tid, med lagstiftning, mot könsstympning. Då kände invånare att respekten för deras traditioner försvann och det blev ett tillbakaslag. Men i Tostan tog de på nytt initiativet och männen där bestämde sig för att bara vilja gifta sig med de som inte var lemlästade. Då funkade det. 

På samma sätt var det i Kina där det makabra fotbindandet var tradition. Tårna skulle traditionellt bindas under fötterna så blev så små som möjligt. Det var tortyr, men också hög status som markerade   att man inte behövde att gå långt, men också försvårade otrohet. Detta var väldigt vanligt. 

Förändring var möjlig först när aktivister framhöll sin respekt för den kinesiska civilisationen samtidigt som de förespråkade förändring. Detta beskrivs på en övertygande.

Appiah uppsummerar artikeln med att de som vill ha ändring måste börja med dialog baserad på ömsesidig respekt. Därefter måste man få lokala ändringsvilliga att förplikta sig och andra till förändring. 

Jag tror att receptet gäller för mycket här i livet. Om jag har förstått startade den nu fruktansvärda afghanska islamificeringen bland annat med  att kommunistregimen förbjöd kvinnor att bära traditionella slöjor. God tanke, men ingen smart strategi som har förstört landet i nästan 40 år.

Kanske var det också det som gick snett med de så kallade 
Muhammed-karikatyrerna. När folk kände att något som var heligt för dem blev trampat på så svarade de inte med att älska yttrandefrihet. Är inte det ganska enkel psykologi och något vi borde lära av - i stora och små frågor?

När man ska påverka medmänniskor, sina barn, sina kollegor etc. så hjälper det att visa dem respekt. Jag tror i alla fall att jag själv funkar så. Gör du?

Varför inte låta Gud ordna upp?

Det är märkligt att det genom historien och nu är radikalt religiösa som står för terrordåd och skall döma folk på egen hand. Det är ju samma folk som menar att Gud kommer att bestämma ens öde på dommedagen. Då behöver de väl inte själva rycka in och sabotera livet för palestiner, karikatyrtecknare, ateister eller andre religiösa? Det kommer ju Gud att fixa.

Både i Judendom, Kristendom och Islam resonerar man om en dommedag då alla människor vill bli belönade utifrån sin tro och sina handlingar. Jonas Gardell skriver om detta i "Om Gud".

I Koranen 2:82 heter det att de som tror och lever rättskaffens, dessa är Paradisets folk och där skall de upphålla sig för evigt. Det samma gäller i många andra religioner. Har man inte levt schysst så blir man bestraffad på dommens dag.

"Förbannade vare de andliga ledare som lär ut något sådant om Gud! Förbannade vare de för att de inte förstår att när människor sprängs i bitar, bränns ihjäl eller störtar mot en säker död, så dör också Gud med var och en av dem!

Livet är dyrbart och sårbart. Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Vi har inte rätt att handskas med vårt och andras liv på ett så vårdslöst sätt."

Mitt råd är att låta Gud dömma de som de menar är blasfemiska eller på andra sätt är taskiga mot Gud eller skapelsen.

Minimalistiskt om Muhammed-teckningar

I Norge har debatten om Muhammed-teckningarna fått fart igen efter att tidningen Dagbladet i et dödsryck tydligen har publicerat sådana. Här kommer min minimalistiska syn på saken. Men vad menar du?
1. Det är löjligt att trycka teckningar med målet att provocera / kränka. Vi snackar dagisnivå.

2. Det är ännu löjligare att protestera mot att de gör det. Rätten att göra det har de självklart.

3. Varför skall religiösa extremister, som tror på helvete och liknande ting, straffa de som gör "onda ting"? Enligt de flesta religioner kommer de ju att få sitt straff - efter döden.

Vad tycker du?