Skal vold og terror lønne seg?

Tegning av Kjetil Strand

Visste du at det fortsatt finnes kolonier? Den absolutt største, i areal og antall innbyggere, heter Vest-Sahara og er Afrikas eneste gjenværende koloni. Grunnen til at vi hører så lite om denne konflikten beror kanskje på at de kun bruker fredelige metoder. Skal Vest-Sahara straffes for det?
Koloni. Det høres veldig gammeldags ut og urettferdig. Det er det. Også i 2018 er det snakk om et folk som ikke har grunnleggende rettigheter. Fortsatt gjelder at okkupasjonsmakten som koloniserer plyndrer ett annet land for ressurser.

Som dominobrikker som falt på plass ble alle Afrikas kolonier selvstendige på 1950-, 60- og 70-tallet. Det gjaldt også for kolonien Spansk Sahara når Spania trakk seg ut i 1975. Saharawienes langvarige drøm om en selvstendig nasjon var mulig. Problemet var at nabolandene da okkuperte ørkenlandet. Marokko er fortsatt igjen. Skam over dem!
Hvorfor hører du så lite om Vest-Sahara? Jeg tror dessverre det beror på at de kun bruker fredelige metoder for å oppnå frigjøring. Fra okkupasjonen i 1975 møtte okkupasjonsmakten væpnet motstand fra frigjøringsbevegelsen Polisario. Det varte til 1991 når partene inngikk en avtale om våpenhvile.

Avtalen innebar at det i 1992 skulle bli avholdt en folkeavstemning om Vest-Sahara skulle bli selvstendig eller innlemmes i Marokko. Folkeavstemningen er fortsatt ikke avholdt. De fleste av saharawiene har flyktet til Algerie. Befolkningen bruker alle fredelige midlerl de har for å få til en folkeavstemning og for å få okkupantene fra Marokko til å reise hjem. Den internasjonale domstolen i Haag har sagt at okkupasjonen er i strid med folkeretten. FNs generalforsamling og sikkerhetsråd har i ca. 100 FN-resolusjoner krevd at saharawiene må få sin rett til selvbestemmelse. Frankrike, som er kompiser med Marokko, legger ned veto mot inngripen fra FN. Ufruktbar er den fred som gror på en jord som alltid trampes på, skrev en gang den danske fredsaktivisten Carl Scharnberg.

Saharawiene oppfører seg altså presis som vi ønsker. De har lagt ned sine våpen. Ingen voldelige frihets- eller terroraksjoner. Isteden prøver de å bruke internasjonale forum som FN. De viser til konvensjoner og internasjonale avtaler om folkerett. Til liten nytte. Burde det ikke være slik at fredelige metoder for å vinne anerkjent rett blir belønnet? Er det ikke nettopp de som ikke tyr til vold som skal vinne fram?

I mellomtiden plukker Marokko ut ressurser fra et område som er rikt på fisk og fosfater og som trolig har olje- og gassreserver. Marokkanere som flytter dit får skattelette og subsidier og de leder til en økt andel marokkaner. Kanskje avventer de en folkeavstemning til de vet at de er i flertall?

En 2000 km lang mur og sandbarriere er bygget gjennom hele landet. Den skiller den okkuperte, vestlige, rikeste og største delen fra den østlige som er kontrollert av saharawier. Det tilsvarer en barriere fra Trondheim til Sør-Frankrike. Muren og barrieren er «beskyttet» av et av verdens største minefelt.

84 land har til nå anerkjent Vest-Sahara. I tillegg har fire lands parlament, inklusive Sveriges Riksdag, anbefalt sin regjering å anerkjenne Vest-Sahara. Det kan være problematisk å anerkjenne et land som ikke har full kontroll over sitt territorium. Men her tror jeg det går fordi de har kontroll over en del av territoriet. Derfor burde også Norge anerkjenne Vest-Sahara.

Alt er ikke svart-hvitt. Mange internasjonale selskaper har trukket seg ut av det okkuperte området etter etisk press og negativ medieomtale. Oljefondet har solgt sine eierandeler i flere selskaper som har investert i Vest-Sahara. Det er også det eneste området i verden der Norges regjering fraråder norsk næringsliv å være aktiv.
Det er ikke nok. Her har vi et folk som oppfører seg skikkelig. Som ikke tar i bruk vold for å vinne sin rett. Som ikke gjør spektakulære aksjoner som noen ville ha kalt terror, andre legitim frihetskamp. Signalet som Marokko sender, med sterk støtte fra Frankrike, er at vold lønner seg.

Trøndelagsmodellen for fred

Send hissige ledere på trønderfest!Fredlige signaler gang på gang på gang kan gi resultat. Illustrasjon Kjetil Strand

Nå er det på tide å lansere «Trøndelagsmodellen for fred». Den handler om å være ekstremt tydelig på at man ønsker hverandre alt godt. Om og om igjen.
Ta for eksempel et middagsselskap. I Trøndelag vil kontakten følge et nøye ritual, som skal garantere fred til evig tid.

Første trinn: Blikkene møtes og dere smiler lett til hverandre. Ikke noe morsomt er sagt, men vi ønsker å vise at vi er vennlig innstilt til den andre. Her har både Trump, Putin og IS-krigerne litt å gå på.

Andre trinn: Dere håndhilser, eller gir en lett kinnklem. Skikken med å håndhilse startet trolig for å vise at man ikke hadde våpen i hånd og ikke ønsket hverandre noe vondt. Antikke tekster og bilder viser at dette var noe man i hvert fall gjorde 5 000 år f.Kr. En svensk undersøkelse viste at i 2014 var det kun 20 prosent som håndhilset på bekjente. Jeg er sikker på at det er mer vanlig i Trøndelag. Det er en hyggelig måte å fortelle «jeg respekterer deg og ønsker å ha en god relasjon til deg». På den måten er mange kriger unngått. Å ikke ta imot en utstrakt hånd er direkte fiendtlig.

Tredje trinn: Dere sier «Takk for sist». Her forteller vi hverandre at «sist vi møttes skjedde ikke noe som skulle tilsi at vi ikke skal være vennlige mot hverandre i dag». Hvis en av dere, av en eller annen grunn, ikke skulle huske det kan jo det være en grei påminning. Det finnes verre signaler å sende ut.

Fjerde trinn: Når dere reiser dere fra middagsbordet så sier dere «Takk for skiftet» til alle andre ved bordet. Her markerer vi at gjennom middagens samtaler har det faktisk ikke skjedd noe som tilsier at vi ikke skal gå her fra som venner. Selv om du flørtet med borddama mi så er du tilgitt. Selv om du gir uttrykk for holdninger som kan minne om Frps så bærer jeg ikke nag mot deg.

Femte trinn: Når dere går fra selskapet så kan det være på tide å ta hverandre i hånda igjen. Eller kanskje klemme hverandre hardt og inderlig og si «Takk for laget. Det var hyggelig å se deg». Det er trolig sant. De aller fleste folk er hyggelige. Vi burde møtes oftere, selv om det oftest blir med tanken. Men samtidig sender dere signalet om at «vi er jo venner». Send hissige ledere på trønderfest!

Eventuelt sjette trinn: Står du utendørs eller ved et vindu så at du ser personen gå eller reise, så løfter dere hånden og vinker vennlig til hverandre. Det går ikke å misforstå at dere ikke har noe usnakket med hverandre. Et nyttig tips her kan være å ikke kjøre i vei i en bil med tonede ruter. Da mister du denne delen av ritualet.

Til sammen blir dette overdrevent mange fredssignaler, men likevel bare hyggelig. Jo, jeg vet at det ikke hindrer alle trøndere fra å krangle. Men læll!

Måtene vi hilser på hverandre er altså gamle, men forandres likevel. Fra filmer har vi sett kvinner neie og at menn i gamle dager løftet elegant på hatten. «High-five» med variasjoner er kommet inn. En slags digitale hilsener også på Facebook og Snapchat med rikt utvalg av emojier.

Jeg har alltid likt klemming best, men hvordan skal man vite hvem som ikke føler seg bekvem med det? Det er kanskje derfor den forsiktige kinn-klemmen er blitt populær. Den er forsiktig, men ikke i nærheten så herlig som en ordentlig klem med begge armene.

Jeg har derimot vært ganske klomsete, når jeg i internasjonale arbeidsgrupper ble konfrontert med kyssing på kinnet. Hvilken side starter man på? Skal det være 1,2 eller 3 ganger? Noen ganger ble det to og en halv... Er det lov for menn å kysse andre menn på kinnet? Og i hvilke kulturer kan man nærme seg kvinner? Det var bare å prøve og feile og da oppdager man at de andre også var usikre, for her er tradisjonene veldig forskjellige.

Hvis dere ikke vil gjøre de samme feilene som meg så er hovedregelen å først bøye hodet til venstre og gi et meget forsiktig nuss på hver av kinnene. Men i for eksempel Nederland, i deler av Belgia og i nær familie i arabiske land er det tre ganger som gjelder.

Klemming er en sivilisert og fredsfremmende hilsen. La oss utvikle trøndelagsmodellen videre gjennom å bruke den oftere.

Den fredligaste fightern i Norden

Så kallar danska Politiken den norska sociologen Nils Christie som dog i går.

Han är mannen som står för ideen om konfliktråd där den som har blivit utsatt för kriminalitet skall möta den som har utfört den. Han menade att vi skulle ta ansvar för våra egna konflikter och utformade en modell för det. Det finns något gott i alla och vi måste göra allt för att få fram det. Vi skall inte utgå från att folk är onda. Då är det många fler som blir det.

Det är inget enkelt syn att försvara. Men det är en positiv människosyn som vi har nytta av. Herregud vad skönt att någon kan inspirera oss till sådant tänk.

Jag fick aldrig chansen att höra honom föreläsa, men det kanske någon som läser detta gjorde? I så fall får du gärna skriva en kommentar om hur det var. Inte kände jag honom heller, även om jag sände honom personlig epost några gånger i veckan med de senaste nyheterna från domstolsvärlden. De var han ivrig efter och hörde ibland av sig om någon artikel.

Han var också en sann decentralist och slogs för att hålla språket så enkelt att alla kunde delta i samtalet. Detta och mycket annat utvecklar han i en radiointervju du kan höra här. Det tar 50 minuter, men du kan göra det när du stryker, lagar mat eller vill tänka positiva tankar. Intervjun blev sänd bara två månader före hans död.

Tronar på minnet av fasansfulla dar

Nu har jag läst ut Ofredsår av Peter Englund och lärt mig att det kanske aldrig har funnits ett mer brutalt folk än det svenska.

Boken, som kom redan 1993, handlar ju om 30-åriga kriget. Den beskriver detaljerat hur svenska armén härjade på Kontinenten. Hur arméer på flera 10 000 tals personer drog runt och dammsög bland annat Tyskland, Danmark och Tjeckien på alla ressurser. Här dödades inte bara soldater, men också andra oskyldiga. De plundrade, våldtog och lemlästade på värsta sätt.

De ville inte sluta för krig var ett sätt att skaffa brödföda. En armé kunde inte stå still, men måste röra på sig för att kunna överleva. Stannade de upp tog mat och foder snart slut - precis som pengar att betala inhyrda soldater. De dammsög område efter område.

Några gånger uppträdde de mer sofistikerat, men var det svårvunna slag så gav befälhavaren besked om att det var fritt fram att plundra och våldta. Det ökade stridsmoralen...

Jag är otroligt glad för att jag inte lever på 1600-talet. Antingen blev du soldat, eller så fick du betala för kriget på andra sätt. Genom krigsinsatser blev många officerare nya adelsmän som fick speciella privelegier. Ofta genom att andra människor blev tvingade att betala skatt / underhåll till dem.

Allt det värsta vi kan säga om andra, från Djingis Khan till Balkan på 90-talet, är sådant Sverige höll på med. Det var inga fornstora dar - det var fasansfulla dar.

Boken är bra. Allra bäst när den beskriver annat än krigen. Som hur man smidde saker, hur kläderna var på den tiden eller hur de kunde använda månader till att gräla om etikettfrågor som vem som skulle sitta var under förhandlingar eller vem som skulle gå först in i rummet.